Lydnadskurs för Heidi Billkvam (BILDBOMB!)

Nu har vi gått kurs igen – jag och Flinga. Denna gång för superhärliga Heidi Billkvam! Kursen avslutades redan i torsdags förra veckan men direkt efter avslutningen på eftermiddagen hoppade jag ur hundkläderna och i festivaloutfiten för att lyssna på Weeping Willows och Lasse Winnerbäck här i stan på kvällen. Direkt morgonen efter (fredag) packade jag i stort sett bara om väskorna och drog upp till stugan i Sunne för lite häng på bryggan, grillkvällar, nattfilmer, morgondopp och baden-baden-sittning. NU kan jag däremot fortelle (ja, norskan har satt klorna i mig, igen) er om kursen hos Heidi.

DSC_0014

Sara, som skulle gå med Fina, hämtade upp mig, Fling och alla våra ryggsäckar på måndagseftermiddagen. Kursen inleddes med lite samkväm i Heidis trädgård/uterum kl.19 och innan dess passade Sara och Fin på att valla lite. Fling var med i hagen och fick agera duktig publik. Med på kursen var ytterligare två svenskar med, en tjej med en BC-tik, en kvinna med långhårig Collie samt 6 stycken norrmän med varierande hundraser. Det var en terv, en corgi, en samojed, en schäfer och ytterligare två Border Collies. Och så lilla Fling såklart 🙂 Därmed sträckte sig spannet i från 5 månaders junisar (Flinga) till erfarna 6-åringar i elitklass. Mycket positivt tycker jag – då jag först lite fördomsfullt trodde det endast skulle vara elithundar av svartvit sort med på kursen 😉

DSC_0057

DSC_0012

DSC_0080

DSC_0135

DSC_0133

DSC_0095

DSC_0148

DSC_0171

DSC_0137

DSC_0149

DSC_0154

DSC_0160

DSC_0164

DSC_0151

Heidis tänk när hon tränar hund är väldigt enkelt. Belöna allt! 😉 Haha, nä, kanske är det inte riktigt så enkelt – men inte långt ifrån! Hon nämner då och då lite skämtsamt att hon belönar ”fel” för att få rätt. Hon vill att hennes hundar ska tro att det aldrig går att göra fel. De ska vara frimodiga, påhittiga och aldrig tveksamma i sina uppgifter. Ett konkret exempel kan vara sändande till ruta – där bryter eller felar hon aldrig hundarna utan belönar hunden oavsett var någonstans i närheten av rutan hunden hamnar. Eller apporteringen – oavsett tempo så får hundarna världens kalasbelöning när de kommer in. Detta kan kanske tyckas galet och orimligt. Hur lär sig hunden VAD som är rätt om man belönar även det som är fel? Just detta tänket är kanske allra mest användbart i moment där hunden ska jobba från och emot föraren. Heidi menar på att man aldrig ska korrigera/fela tempo. (Detta fick jag verkligen en tankeställare kring.) Hon tror (vet!) att hundarna genom att alltid få superbelöning hos föraren automatiskt får tempo både ut och in då de vill snabbt till belöningen. Självklart; tänkte jag, självklart måste resultatet bli så. Snacka om ångest jag fick när jag tänkt på hur många gånger jag brutit Silver på inkallning eller vid apportering bara för att jag tyckt tempot var dåligt. Istället för att tänka så som Heidi. Det är klart hundarna blir mindre frimodiga, med sänkt tempo som följd, om de vet att de eventuellt kan göra fel på sträckan. Så glasklart men så svårt att inse själv. Som med alla filosofier, metoder och sätt får man ju anpassa allt efter hunden, vilket Heidi varit väldigt noggrann med att påtala hela kursen, men just denna bit tror jag går att applicera på nästan vilken hund som helst och de kommer svara på rätt sätt.

DSC_0079

DSC_0062

DSC_0019

DSC_0028

DSC_0030

DSC_0188

DSC_0191

DSC_0192

DSC_0196

DSC_0199

DSC_0200

Heidi var också noga med att det var hundens intresse i att starta igång träningen. Detta är jag ju väl bekant med genom hela min träning då Silver inte skulle gå att träna lika bra om han inte fick vara initiativtagaren. Hon tjatar aldrig på sina hundar och hon är noga med att inte hjälpa dom,varken genom lockning eller röstkorrigeringar, då hunden lätt blir beroende av hjälpen. (Även en korrigering kan ju vara en hjälp.) Ett exempel på detta fick vi svart och vitt på då vi fick följa en tjej med BC som hade använt sig av röstkorrigering i fria följet. Hon påtalade innan kursen att hon hade problem med släpp och att hon tappade hunden på tävling. På träning använde hon sig som sagt av röstkorrigeringar så fort hunden tappade. Hon fick gå ett fritt följ helt utan att lägga sig i fria följet, likt en tävling, och då såg man direkt hur beroende hunden var av hennes ”korrigeringar”/hjälper. Så fort hunden tappade blev den osäker och hade ingen aning om hur den skulle lösa problemet när inte matte var med och lade sig i. Det syntes jättetydligt. Heidi menade på att hunden själv måste klura ut hur de löser problemet och hur de ska nå fram till belöningen. Att hela tiden hålla på att påtala fel/brister i ett sådant komplext moment kan snarare skapa oro och osäkerhet även om det är i all välmening från början. Hela hennes tänk grundar sig i att konstant bygga självförtroende hos hundarna och att de ska känna sig säkra på sina uppgifter. Heidi tänker väldigt mycket operant inlärning i många fall. Samma filosofi anammar hon på exempelvis vittringsapportering och även vanlig apportering. Hon belönar/påtalar aldrig att hunden gör rätt i upptaget. Anledning såg vi jättetydligt på fler hundar i speciellt vittringsapportering. Belönar man hunden när den plockar rätt pinne i vittringen så kan de efter hand leda till att hunden blir osäker på om den gjort rätt när matte inte påtalar detta när den plockar pinnen och då byta pinne eller bli stående och vänta. SÅ otroligt intressant att få se detta fenomen svart på vitt. Jag köpte det tänket med hull och hår efter att bevittnat hur fel det kan bli. Nu är det bara för mig att klura ut HUR man tränar snygga upptag utan att få problem på vägen 😉 Men det är väl det som är tjusningen med hundträningen antar jag!

Flinga och jag tränade på följsamhet vid sidan. Hon fick jobba med att själv söka sig in till mig, hålla fokus och gå helt kravlöst vid sidan. Vi tränade också på ingångar både utan och med valpinkallning. Här har jag tagit med mig några delar som vi ska jobba med och det är att skapa mer förväntan rakt bakåt när hon kommer in till mig, istället för som idag då hon redan börjat tänka att hon ska gå i båge. Vi har också tränat på att komma in med leksak, detta har hon svarat jättebra på! Vi har fortsatt öva uppe i sommarstugan och här har det verkligen fallit ned en pollett. Hon springer fort ut, fort in och gör bara någon liten, liten lov runt mig innan hon söker sig in. Vid de fall vi kastat riktigt långt. Sitter vi bara och småleker lite på gräsmattan är hon hyffsat snabb på att söka sig till mig för kamp och lek. Riktigt kul att det börjar lossna! 🙂 Vi testade också att kasta apport och introducera hindret. Vi fick typ till ett klass 1-hopp efter ett träningspass om jag får skryta lite 😉 Kvicktänkt liten brun hund!

DSC_0204

DSC_0207

DSC_0209

DSC_0220

DSC_0225

DSC_0218

DSC_0215

DSC_0226

DSC_0269

DSC_0255

DSC_0247

DSC_0266

DSC_0262

DSC_0261

DSC_0254
I övrigt har hon skött sig exemplariskt på kursen. Hon orkar koncentrera sig, har inga som helst problem med att hundar och människor sitter vid sidan och kollar på. Att sova borta var inga problem. Kursdeltagare och Heidi var alla förtjusta över den lilla och det gjorde ju mitt mattehjärta jättestolt 🙂 Däremot märker jag att hon börjar bli mindre och mindre liten valp och mer unghund. Det börjar visa sig några små tendenser till ”spökålder” ibland och då främst i form av att resa ragg mot konstigheter så som soptunnor, mörka tuvor på marken och annat som är lite ”mystiskt” och som står ut ifrån omgivningen. Dock är hon ju väldigt nyfiken, så sådana konstigheter löser man snabbt genom att undersöka ”farorna”. Detta är en egenskap jag gillar stark hos henne. Hon går verkligen fram till upplevda konstigheter och avdramatiserar det. ”Jahapp, var det inge farligt. Okej, då går vi vidare”. Hon skäller inte ut något och springer i cirklar utan smyger helt enkelt fram till allt och avreagerar om hon nu skulle fått någon reaktion. Nu låter detta som hon ser konstiga saker varje dag och så är ju inte fallet. Hon kanske max rest ragg åt saker 2-3 ggr under sin uppväxt, så det är ju helt naturligt. Dock märker jag lite mer tendenser nu då hon börjar bli äldre, så det kommer på ett balanserat vis ligga än mer fokus på bra miljöträning och positiva upplevelser av alla de slag 🙂

Sist av allt vill jag säga tack Heidi, tack alla trevliga kursare, tack Sara och Fina för eminent sällskap och TACK lilla Fling för att du är en sådan enkel, lättsam och mysig hund!

DSC_0242

DSC_0240

Inlärd lycka \ Sociala belöningar

Så här i lågsäsong vad gäller tävlandet har man tid att fundera en hel del kring sin träning. Framför allt funderar jag alltid väldigt mycket på hur jag ska kunna effektivisera min träning att passa min hund på bästa sätt. Är det något jag blivit varse om i min och Silvers träning, så är det vetskapen om att inget sätt fungerar om man inte Silverfierar det litegrann först 😉 Han är en speciell kille, vilken man inte kan applicera generell träningsmetodik på. Så är det givetvis för de flesta hundar. Att man måste anpassa sig efter individen. Dock tycker jag mig nog ha sett att vissa hundar kräver mer list än andra. En del ”går inte på” allt som man presenterar för dom utan visst ifrågasättande. Jag talar här av ytterst egen erfarenhet 😉

20130715-165558.jpg

För att specificera inlägget något och angripa rubriken. Silver är ingen hund som uppskattar sociala belöningar så värst mycket. Något som jag till en början i min karriär, tillsammans med honom, inte riktigt förstod. Novis som man var valde man att titta på hur andra gjorde, vilket i sig absolut inte är fel, felet var väl att man trodde att ALLT skulle gå att applicera på sin egen hund. Man jämförde sig med andra och kunde inte förstå varför ens egen hund inte hoppade jämfota av lycka när man sa ordet ”Bra!”. För så är vissa hundar. Naturligt eller inte? Det har jag varken kunskap eller erfarenhet att göra en generell bedömning av men om man ska få hålla på med en sådan exakt vetenskap som att gissa, så tror jag att en del hundar har lättare att ta in och uppskatta social belöning än andra. Om man börjar detaljstudera ekipage på lydnadsplanen, så går det ganska fort att göra sig en uppfattning om det är en hund som är ”lätt” att belöna socialt eller om det är en hund som inte tar så stor notis om matte/husse blir glad eller inte. Därmed inte sagt att dessa hundar vilket inte är så lätta att krusa, inte visar någon uppskattning alls. Som med mycket annat är gråzonen mellan ytterligheterna alltid stor och komplex.

Jag har funderat mycket kring det här med sociala belöningar. Det är ju faktiskt det enda verktyg du kan ta till inne på tävlingsplanen. Utan att överdriva givetvis. En social belöning kan ju både verka dämpande på en allmänt het hund eller specifikt hos en individ inför ett moment där lugn och koncentration krävs, exempelvis vittringsapportering. Ett exempel är en träningskompis till mig som har en hund som oftast blir väldigt het i fria följet. Ett lugnt ”bra” kan ge en dämpande effekt på den hunden. Tvärtom mot vad man kan tro, så speedar inte den verbala belöningen upp den hunden utan i detta fall verkar ”belöningen” ge motsatt effekt och lugna hen. (Yäy! Bra ord det där ändå!) På samma sätt så kan ju ett mer intensivt ”Bra!” ge ett helt annat resultat. En annan positiv effekt med bra sociala belöningar är ju att man kan använda dem som en slags keep-going-signal. Ett elitlydnadsprogram understiger sällan 15 minuter och det krävs en duktig och uthållig hund för att orka hålla kvalitén i utförandet även under programmet sista minut. Man kommer aldrig ifrån frågan om att inte uthållighetsträna sin hund. Den grunden är elementär. Däremot tror jag att väl använda sociala belöningar kan ge hunden det där extra bränslet som krävs av den i stunder då den känner sig trött. Genom att få pausa lite från tankeverksamheten och få explodera (om än sansat i elitklass 😉 ) i lite ren och skär lycka till följd av matte/husses visade glädje och bekräftelse, då får man nog också lite extra energi att ta med sig in i nästa uppgift. Detta är helt och hållet mina egna filosofiska tankar kring det här. Någon annan uppfattar det säkerligen helt annorlunda.

DSC_0239_ps

Det jag ville komma till är frågeställningen: hur gör man med en hund som inte uppskattar, eller rättare sagt, tar till sig sociala belöningar? Är man helt körd då? Kommer man aldrig få tillgång till de positiva effekter som en social belöning ändå kan ha? Nej, det tror jag verkligen inte men jag tror man måste angripa det på ett helt annat sätt. I Silvers fall har jag helt enkelt lärt in att uppskatta att jag blir glad och berömmer honom. Kanske låter helt idiotiskt för någon som aldrig reflekterat över det här med sociala belöningar, men så har jag fått göra. Jag har fått betinga och skapa värde i mina kroppsrörelser och verbala beröm. För det har helt enkelt inte funnits där ”naturligt” hos honom. Socialt beröm har från början, innan jag började reflektera kring saken, gett mig helt motsatt effekt än vad jag velat. Viktigt har det varit att skapa en tanke om att social belöning alltid betyder ”Nu kör vi på lite till innan the real deal kommer, alltså den riktiga belöningen”, en slags keep-going-signal helt enkelt. Vilket det är för de allra flesta. Men jag har funnit det än mer viktigt att han dessutom verkligen blir ”glad i kroppen”, alltså spritter till lite av den här signalen, för att vi ska ha någon nytta av den som en uthållighetshjälp. Det får alltså inte endast vara en renodlad keep-going utan ska även kunna ha effekten av en mikrobelöning, så hjärnan får vila lite från uppgiften. Silver har alltså ha en betingad signal för att känna lycka. När jag läser meningen här ovan så låter det ganska absurt att behöva lära in sin hund att känna lycka!? 😀 Lyckokänslor som ett rent lydnadsmoment helt enkelt, hur sinnessjukt nu än det kan låta.

När det gäller lycka i största allmänhet så behöver vi givetvis inte lära in det 😉 Så ni inte får detta helt om bakfoten att han skulle vara världens suraste hund – för det är han verkligen inte! Bara inte som alla andra barn 😉

web6