Nära-döden-upplevelse & duktig liten sökaussie

Igår hade vi (S och jag) en så himla bra dag, både träningsmässigt och i allmänhet 😀 Söndagen började med regn och grå himmel, vilket gjorde timmarna inomhus i träningshallen än mer intressanta. Mellan 9 och 11 var det lydnadsträning som gällde och vi tränade påbörjan till teknikövningar i stegförflyttningarna på plankan. ”Gå på plankan” har därmed fått en helt annan betydelse. Silver har börjat fått förståelse för framtassarna på plankan men eftersom han är lite för dåligt shejpingtränad på sistone, och då framför allt vad gäller vetskap-om-baktassar-övningar, så leder det ofta till lite frustrerade snurr på plankan alternativt att han förflyttar sig i sidled men inte med tanke på att man har en bakdel också. De blir lite överslag med andra ord och han rör sig inte parallelt med kroppen, vilket är målbilden med träningen. Nu var det ju vårt 2:a pass totalt med den här övningen, så man ska väl inte ha för mkt förväntningar än så länge 😉

DSC_0233_psweb

Förutom detta så tränade vi lite störningar. Sitta i utg.pos och inte släppa fokus osv. Det här är övningar som är svåra att få fram tänkt resultat i, för Silver är SKITDUKTIG , rent ut sagt, på att just t-r-ä-n-a störning. Det är svårt att få fram beteenden som man kan fela och sedan få honom att välja rätt. Just för att han aldrig plockar fram de där Silver-specifika tävlingsmässiga beteendena, exempelvis låsa sig på omgivning/hamna i en egen bubbla/bli låg/tappa hörseln osv, på träning. Hur tävlingslikt jag än gör det! Mitt största frustrationsmoment! Men det är väl bara att bita i och träna på för lösa sig av sig är något jag med säkerhet vet att det aldrig kommer göra! 😉

Efter lydnaden åkte vi vidare till skogs för att träna sök. Ett sökpass som blev grymt men även av det lite mer spännande slaget! 😉 Jag hade begett mig ut på ena sidan av rutan för att figga för Tusan som skulle vara första hund ut för dagen. Jag hade ställt mig vid första hörnsnitseln och inväntade att de skulle bli klara och komma fram till stigen, så stighållaren kunde se mig och veta vart de skulle skicka. Plötsligt hör jag hundskall lite längre bort i skogen. K berättade att hon tidigare hade sett ett helt gäng med Beardisar som hade någon form av aktiveringspromenad inte långt ifrån vår ruta, så min första tanke var att det kanske var dom som lät. Men när jag stod där så fick jag en känsla av att den där typen av hundskall var liksom inte riktigt av det ”normala” slaget. Och det kändes dessutom inte som om det var en Beardis som gick aktiveringspromenad kan jag meddela er. Så jag vänder mig om och ca.15 m från mig uppenbarar sig ett stort brunt djur! ”Okej”, tänkte jag, det där i alla fall INTE en bearded collie!! Efter någon sekund (som kändes som en evighet) så uppfattar min hjärna att det är en älg som kommer springandes förbi mig, tätt följt av en hetsigt jagande Jämthund. Älgen är tokförbannad och vänder flera gånger upp och går till anfall mot Jämthunden, som inte verkar ett dugg brydd av situationen. Hela jaktsituationen kändes så helfel, den där hunden var lite VÄL het på gröten och hade nog ingen koll alls på vart den var på väg. (Och visste dess förare det?) Jag är inte så värst insatt i jakt men K berättade att en hund av den typen inte ska jaga okontrollerat på det sättet, speciellt inte nästintill hänga i hasorna på älgen, utan ska ställa älgen på ett helt annat sätt. Om inte annat måste det vara vansinnigt svårt att träffa rätt som jägare när älgen löper så fort i skogen. Visst att hunden kan ha drevskall osv och att alla jakthundar inte kan vara perfekta 100% av tiden men är det så där jakt på älg ser ut merparten av tiden, så borde man nog ta sig en funderare kring saker och ting. Jag är ju mer insatt i vallhundsvärlden och jag hoppas man inom jaktvärlden har samma moraliska och etiska tänkande kring de djur man ”utnyttjar” inom respektive gren/område. En vallhund får inte hetsa och gå till anfall på fåren, lika lite tycker jag en jakthund ska få uppföra sig på det sättet mot ett vilt djur. Nu får alla som sysslar med jakt och vet betydligt mer om jakt än mig komma med vilka pekpinnar ni än vill. Detta var bara mina högst personliga tankar kring hur man beter sig mot levande varelser. Inget illa mot jakten som sådan och jag förstår att det finns hur mycket ”bra/vettigt/kunnigt” jaktfolk som helst, DOCK är man aldrig bättre än sin svagaste länk tyvärr :(.. detta gäller inom det mesta.

Nog om detta. Efter att stillat min puls och återhämtat mig från min nära-döden-upplevelse (Lägligt nog hade jag dagarna innan tittat på ett avsnitt av Veckans Brott på SVT där en kvinna blivit dödad av en aggressiv älg.) så gick Sillens sökpass så jäkla BRA!! Alltså känslan av god träning är så sinnessjukt självbelönande att det är otroligt 😀 Eftersom avsaknaden av bra känsla har lyst med sin frånvaro i lydnaden så kom detta sökpass helt rätt i tiden. Sillen var en grym sökhund igår! Jag gjorde 6 skick, 5 synretning/minnesbild + 1 vindövning, och allt gick bara så BRA!! 🙂 Jämn och fin galopp ut på alla skick, rakt ut från stigen med rätt tanke, i vindövningen jobbade han jättefint ut från stigen och plockade upp vittringen och jobbade rätt fram till figgen. Han skötte sig fint ute hos figgarna med bra aktivitetsnivå och inga tendenser till att vara osäker. Extra plus att han skakade av sig ett ljud i skogen som lät som en visslande nyårsraket och galopperade ut med bra självförtroende ändå, trots att skicket där blev avbrutet pga detta och att han till en början tvekade. Min duktiga lilla sökhund! 😀 Det finns inget bättre än att se honom ta sig an världen med självförtroende och utan att vara misstänksam mot omgivningen. Tänk vad mkt framsteg som skett hos honom generellt som hund tack vare sökträningen och mina kompetenta träningskamrater! Sök är definitivt botemedlet!! 😀

DSC_0099_web

Oslokärlek & stegförflyttningsfokus

Som vanligt är mitt liv fullt av kontraster. Och jag älskar det! 😀 Ena dagen ramlar jag runt i min gamla hemstad Oslo & förundras över hur fort tiden går och hur fort den har gått. Det är snart 8 år sedan jag bodde i Oslo. 8 år – det är en lång tid. Ändå känns det som igår när jag kliver av på Oslo Sentral och vandrar Karl-Johan upp, viker av mot Aker Brygge & ser Rådhusplassen glimta i söder. Hur man tar trikken (spårvagnen) upp till Grünerlökka för att fika, eller flanerar runt på höjderna kring Bislet & Majorstuen. Några av mina gamla högstadie- och gymnasievänner bor fortfarande kvar. De hittade kärleken TILL Oslo och kärleken I oslo i form av norrmän, & ville aldrig släppa taget. Själv är jag nöjd över beslutet att flytta hem igen & att få ha mitt distansförhållande till Oslo på avstånd & hälsa på då & då i stället. Det finns ett uttryck i stil med ”We´ll always have Paris” – lite så känner jag för staden/landet i väst också.

För här hemma finns det i livet jag värdesätter mest. Fredrik & Silver. Jag är ledsen Oslo & utelivet på byn! Det är i den värmländska skogen jag verkligen trivs som bäst! Jag vet faktiskt inte hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hittat träningsintresset (hund) & allt det som kommer med det. Alla vänner över hela Sverige som man lärt känna, alla helfestliga träningar, alla intressanta kurser/föreläsningar/clinics/utbildningar man fått ta del av…Det hade helt enkelt varit tomt & tråkigt 😉

Värst vad jag blev filosofisk! Men sån är jag ibland 🙂 Förutom det har jag hunnit starta upp Silver i lite nya teknikövningar. Stegförflyttningarna ska få sig en duvning & till vår hjälp har jag en hederlig hinderplanka & en stor portion tålamod. Jag har startat upp ett övergripande projekt i vår träning och det är att släppa lite på momentträningen & börja lägga in mer ”skoj” i form av nyinlärning & lekövningar. Jag märker både på mig själv & på Silver hur vi liksom tappar gnistan lite när vi tragglar för mycket samma sak hela tiden. Har hamnat i en formkurva som inte är helt okej ur mitt perspektiv. Vi har liksom stagnerat i träningen och som en klok kvinna sa en gång: ”Blir man inte bättre, då blir man sämre!” Detta tillåter jag inte 😉 Stagnationen tror jag till stor del beror på att jag hakar upp mig på klassen vi befinner oss i. Övertränar, fast på fel sätt, momenten & det ger varken från eller till för närvarande. Därför har jag tänkt som så att vi skippar momenttänket några veckor framöver & exprimenterar oss fram. Försöker ta oss ur gamla hjulspår med andra ord! Jag tror det kan bli FAB! 😀