Överlycklig ”räddningshund”

I onsdags kväll hade vi bestämt träff med Maria och Linda för räddningssök. För första gången på flera månader var det inte kolsvart när vi sågs. Det finns hopp om ljusare tider numer alltså 😉 Sist jag och lilla dramatiska herr Silver tränade räddning fick han en knäpp och nojjade sig över branta gallertrappor. Trappor har inte varit några som helst problem innan men de sista två gångerna har det varit lite, lite läskigt för den annars så orädde mr. sprallbralla. Därför var mål #1 med denna träning att vi skulle få gå i mycket gallertrappor i olika lutningar. Sagt och gjort, figurant #1 fick lägga sig någonstans där vi skulle få ta oss upp bland många trappor och gå på gallerdurk. Inga problem, sa Silver! Oron över galler var som bortblåst. Vi botade kanske den tveksamheten när jag och Kristina utövade ”hemskt tvång” sist, haha 😉 Vi sprang i alla fall upp och ner för trapporna otaliga gånger och det fanns som sagt inga tveksamheter. Nästa pass går vi på de brantare varianterna, mohaha!

Figurant #2 var klurig. Den låg så att han fick vind från ”fel” sida och det fanns ingen naturlig väg till figgen från vindsidan. En säker och erfaren sökhund hade ganska snabbt listat ut hur den skulle nå fram till figgen men Silver missbedömde lite och fick efter han tagit sig runt vind på figge #3 i stället. Jag fick kalla in honom och hjälpa honom reda ut det lite men han hade mest tankar på Maria som var #3 😉 Figge #4 låg halvhögt på ett galler och även här var det klurigt med vind som studsade mellan konstruktionerna. Det blev mycket tankeverksamhet för litet aussiehuvud den här kvällen…Figurant #5 blev ganska enkel. Den låg halvdold inuti en ”gallercontainer” och den hittade han snabbt. Vi jobbade mycket med markeringarna det här sökpasset och det kändes som vi gick i rätt riktning. Figurant #6 satt uppe i stor hjullastare inuti ett mörkt tält och här fick han känning på figgen fort men har svårt att lokalisera var vittringslöpan kommer ifrån. Det kommer ju med erfarenhet.

Kort och gott ett kul sökpass där han, som tidigare nämnts, fick tänka mycket då det var kluriga legor utan naturlig väg fram till dom. Märktes att han tappade intensitet de sista 2 figgarna men han är GALET glad när han tränar räddning 😀

Skallmarkören & konskicksutmaningen

Igår kom jag hem efter tvådagars mötesmaraton i Stockholm med jobbet. Ibland älskar jag mitt jobb. Ibland not so much. I veckan har jag njutit varje sekund över att ha ett jobb där man får se så mkt, jobba med så många olika människor och utmanas i teknisk problemlösning och kreativitet. Heja ingenjörslivet! 😉
 
Från det ena till det andra, så har jag bestämt att S ska få bli skallmarkör. Han var tydligen en naturlig begåvning har jag insett. Jag som alltid, för att citera mig själv, sagt: ”Nänänä, den där hunden är ingen skallmarkör. Han är rullhund.” Tji fick jag! Det har visat sig att Silver är en alldeles ypperlig naturbegåvning 😉 Nåväl. Åtminstone så här långt i träningen. Vi har börjat så smått med rena markeringsövningar helt skilda från själva sökträningen/sökmiljön. På dagens pass ska jag däremot börja lägga in lite markeringsövningar som komplement till övriga sökövningar. Ska bli kul att se hur det ter sig.
 
Förutom markeringsövningar har vi som bekant startat upp den peppiga varianten av lydnadsträning. Fokus på positiv helhet helt enkelt. I onsdags körde vi vittring, konskick och fritt följ. Vittringen ska jag försöka skriva lite mer om i något inlägg framöver. Konskicken däremot, de börjar arta sig 🙂 Vi jobbar mycket på att inte skapa förväntan på ställandet vid konen utan att alltid ha bra galopp ut. Kör nästan aldrig något ställande utan slänger in det ibland för att checka av. So far, so good. Några erfarenheter på att få till snärtiga konskick och framförallt bibehålla dessa?
 
DSC_0492_ps
Bild från SM 2013..