Räddningssök i åska & tävlingsplaner för Silver

Igår trotsade vi vädrets makter och begav oss iväg på räddningssök tillsammans med Kristina, Daniel och Maria samt trevliga, för helgen ditresta, Elin och Mattias. Alla mallar och en liten aussiebrud 😉

Det blev en kamp att hinna med att köra hundarna mellan åskovädren som drog in över Karlstad. När första hunden skulle ut så fick vi bryta helt och hållet för det blixtrade och hällregnade utav bara tusan. Jag låg på rygg uppe på en grävmaskin och höll på att drunkna i skaljackan innan vi bröt.

20 minuter senare, efter paus i bilarna under värsta skuren, så fortsatte vi träningen. Flinga gick ut som tredje hund. Detta var hennes första sökträning av räddningstyp. Innan har vi bara tränat skogssök. Men oj vilken liten pärla hon är! Först gjorde vi några övningar där hon fick se var figgarna tog vägen och där hon sedan fick leka tillsammans med dem. Efter detta så körde vi bara vind och det var så himla roligt och se hur hon fick vittring och liksom fick raketfart mot figgarna då. Alltså, att arbeta med nosarbete med hundarna är det häftigaste som finns i hundsportväg tycker jag! Finns inget som slår det.. Innan själva sökpasset fick hon följa med och springa runt i miljön när vi rekade legor. Det var väl kanske inte världens mest svåra miljö men ändå annorlunda än vad hon är van vid till vardags. Inga konstigheter tyckte Fling och sprang glatt omkring mellan mig och alla andra i gruppen. Även fast hon har ett stort intresse i att följa mig och är lyhörd så finns inga tveksamheter till att ”vara själv ute i världen” och hänga med andra. Hon MÅSTE liksom inte vara med mig hela tiden utan tycker att andra människor kan vara precis lika värdefulla. Jag tycker detta visar på goda egenskaper och en god balans mellan förighet och självständighet. Figurantintresset är i alla fall inget problem hos henne och detta bådar ju gott inför kommande sökkarriär. Hon tycker det är superhäftigt att hitta folk, få leka lite och få en massa godis. Att pussas är riktigt trevligt också 😉 Åh, man blir så lycklig av att träna med henne. Allt känns så enkelt och naturligt.
Nedan syns en bild på det ”översvämningsdrabbade” sökområdet.

20140804-174510-63910545.jpg

Och hur är det med Silver då. Silver har inte haft världens bästa veckor nu på sistone då det både varit hett som i öknen samt en hel del åskoväder i krokarna. Han gillar inte värme och luftfuktighet och han avskyr åska. Det går bra om det mullrar på behörigt avstånd men när det är precis över så är han väldigt orolig. Fling har inte visat på någonting men å andra sidan är hon liten och fattar ju inte riktigt lika mycket. Jag håller henne sysselsatt med ben och träning då Silver tycker det är som värst för att inte hon ska fundera över vad det är som oroar honom. Jag har också beslutat mig för att inte tävla honom något i år utan ha ett litet uppehåll med det under 2014. Han är inte den typen av hund man bara kan ”tävla för skojs skull”. Hade han varit det så hade jag säkert testat någon lydnadstvåa med honom eller ett lägrespår men det känns inte rättvist mot honom. Han är väldigt speciell min lilla grå kille och behöver vara väldigt systematiskt genomtränad för att det överhuvudtaget ska gå att tävla honom. Och då handlar det inte om momentträning och att han skulle vara ringrostig där utan att behöver väldigt mycket självförtroendestärkande övningar, miljöträning, störningsträning, tävlingsträning och positiv känsla under väldigt lång tid. Man kan inte bara anmäla sig, träna intensivt två veckor och sen tävla. Han funkar inte på det sättet och det måste man acceptera. Därför ska vi ta hösten och vintern till att grundträna och bara fokusera på att bygga trygghet och självförtroende hos honom. Sen ska jag inte anmäla mig förrän det känns helt rätt med honom, jag ska inte låta mig övertalas att köra på om det inte känns rätt i hjärtat. Han är värd det allra bästa förutsättningar mitt fina hjärta ♥

DSC_0028

Överlycklig ”räddningshund”

I onsdags kväll hade vi bestämt träff med Maria och Linda för räddningssök. För första gången på flera månader var det inte kolsvart när vi sågs. Det finns hopp om ljusare tider numer alltså 😉 Sist jag och lilla dramatiska herr Silver tränade räddning fick han en knäpp och nojjade sig över branta gallertrappor. Trappor har inte varit några som helst problem innan men de sista två gångerna har det varit lite, lite läskigt för den annars så orädde mr. sprallbralla. Därför var mål #1 med denna träning att vi skulle få gå i mycket gallertrappor i olika lutningar. Sagt och gjort, figurant #1 fick lägga sig någonstans där vi skulle få ta oss upp bland många trappor och gå på gallerdurk. Inga problem, sa Silver! Oron över galler var som bortblåst. Vi botade kanske den tveksamheten när jag och Kristina utövade ”hemskt tvång” sist, haha 😉 Vi sprang i alla fall upp och ner för trapporna otaliga gånger och det fanns som sagt inga tveksamheter. Nästa pass går vi på de brantare varianterna, mohaha!

Figurant #2 var klurig. Den låg så att han fick vind från ”fel” sida och det fanns ingen naturlig väg till figgen från vindsidan. En säker och erfaren sökhund hade ganska snabbt listat ut hur den skulle nå fram till figgen men Silver missbedömde lite och fick efter han tagit sig runt vind på figge #3 i stället. Jag fick kalla in honom och hjälpa honom reda ut det lite men han hade mest tankar på Maria som var #3 😉 Figge #4 låg halvhögt på ett galler och även här var det klurigt med vind som studsade mellan konstruktionerna. Det blev mycket tankeverksamhet för litet aussiehuvud den här kvällen…Figurant #5 blev ganska enkel. Den låg halvdold inuti en ”gallercontainer” och den hittade han snabbt. Vi jobbade mycket med markeringarna det här sökpasset och det kändes som vi gick i rätt riktning. Figurant #6 satt uppe i stor hjullastare inuti ett mörkt tält och här fick han känning på figgen fort men har svårt att lokalisera var vittringslöpan kommer ifrån. Det kommer ju med erfarenhet.

Kort och gott ett kul sökpass där han, som tidigare nämnts, fick tänka mycket då det var kluriga legor utan naturlig väg fram till dom. Märktes att han tappade intensitet de sista 2 figgarna men han är GALET glad när han tränar räddning 😀

3:e advent på ett asfaltsverk

Vad gör ni på 3:e advent? Sitter inne vid köksbordet med tända ljus, sippar på morgonkaffe, tuggar på en lussebulle, läser tidningen och förundras över att någon ens går ut när det regnar iskallt decemberregn och småblåser? Inte för att det är något fel alls i att sitta inne och mysa. Jag är ett stort fan av just detta 😉 MEN det finns något jag gillar ÄNNU mer! Att träna räddning med min hund! Och den lille aussien – han ÄLSKAR detta. Jag har sagt det förut, jag vet, men det är sann lycka att få se honom i den här formen av arbete. Passar honom som hand i hanske.

20131216-080035.jpg

Igår var vi ett gäng glada adventsfirare på asfaltsverket i Edsvalla. Det var jag och den hårfagre Silver, det var Linda med alltid lika överlyckliga viszlan Tusan och det var en hel hög med härliga mallar, så som världens gosigaste Kotte (Kristina), häftiga Hejja (Daniel) och två nya bekantskaper i form av Nyköpingsmallar med matte och husse. Ni kanske alltid undrat över hur det är att figga för en överlycklig viszla? Svaret har ni här nedan. Det är en spa- och gyttjebadsliknande upplevelse 😉 Och note to self till nästa räddningsträning: skaffa dig ett par ordentliga regnbyxor!

 

20131216-080020.jpg

20131216-080046.jpg

Silver gjorde ett fint pass igår. Han fick två helt nya figgar för dagen och sköter det bra. Visst syns det att de är ”främmande” för honom men han visar inga tecken på att inte våga sig fram eller strunta i dom. Han var till och med lite brötig igår när han skulle krypa under ett galler till Elin som låg där under. Vad gör man inte för karameller? 😉 Han söker inte heller stöd hos mig längre utan jobbar relativt självständigt hos figgen. Nästa figge var gömd i en smal gång mellan in inner- och yttervägg. Där plockade han upp vittringen från insidan istället för att leta sig in i gången. Kristina är ju älsklingspersonen i hans värld – så att få hitta henne bakom en betongvägg gör ju hela dagen 😀

20131216-080101.jpg

Figge #3 var Daniel och denna var lite klurig. Han låg högt uppe i en halvöppen låda och vittringen gjorde att det inte var helt naturligt för honom hur han skulle komma fram. Med lite hjälp från mig via en trappa så hittade vi honom till slut. Slutsats: Det är en gång för alla dags att börja träna markering. Han börjar bli såpass duktig med figgarna nu att det börjar bli dags att avancera. Figge #4 var helt ny för honom men han visade inga tendenser till att bli osäker. Riktigt bra jobbat just hos 4:an faktiskt. Arbetar bra och försöker lokalisera figgen. Även här märks det tydligt att han naturligt vill markera och visa för mig att det finns en figge där men att vi inte har någon befäst markering. Ska bli SÅ kul att äntligen få träna in det här! 😀 Vi avslutade passet med Linda som satt gömd inuti en silo. Och efter ett räddningssök så ser liten aussie ut enligt nedan – halva grustaget med sig hem i bilen med andra ord 😉

 

20131216-075727.jpg