Lydnadsklass 2 – tävling

Söndagen för 2 veckor sedan tävlade Silver och jag lydnadsklass 2 igen. Denna gång på hemmaplan. Detta blev vår tredje start i den här klassen och vi verkar vilja lära oss även denna klass ordentligt ser det ut som 😉 Det betyder med andra ord att vi inte lyckades hela vägen fram denna tävling heller. Som jag skrev i mitt förra inlägg så landade vår totalpoäng (145p) i krokarna runt det vi fått tävlingarna innan – med den stora skillnaden att denna tävling, känslomässigt, kändes helkass. Det började redan på platsliggningen där jag fick ge 3 extra kommandon innan han ens hörde mig. Blev oerhört stressad inombords och de 3 minuterna kände jag mig väldigt uppgiven 🙁 8 i betyg, det är 8 sura poäng som ryker, men också helt rättvist bedömning då man har en hund som har bomull i öronen. Väl på plats på linjen gick de där tre minuterna jättesnabbt. Mest för att jag var så sur över hela grejen. Jag stod bara där och tänkte på hur SUR jag var (mogen matte ;)), så nervositeten över platsliggningen var liksom som bortblåst! När han väl intagit platsposition så låg han lugnt och fint hela tiden och brydde sig inte nämnvärt om störningarna runt omkring som var rätt så stora med intensiv och lite ”läskig” lek av en tävlande i annan klass på planen bredvid samt agilityträning för fulla muggar på agilityplanen. Vid uppsittet hade herr Silver tydligen plockat ur bomullen för då var han minsann med på noterna…

Jag kände mig lite urladdad efter det här momentet. Uppgiven som jag skrev innan. Men valde att fokusera om och försöka gå in och rädda upp lite poäng genom att tagga om för att genomföra ett snyggt program. Vilket faktiskt började jättebra! Vi fick 9fria följet (YÄY! :D) och där kändes han verkligen jättefin. Han hade fint fokus med sig in från första början, alltså redan vid ingången på planen kändes han med och peppig. (Vilket jag glömt men som filmen påminner mig om. Vilken tur att man filmar! Annars skulle allt bara kännas kasst ;)) Han tappar lite i någon sväng, nyser i helt om och glor lite på publiken i någon halt men räddar upp det hela med att behålla fin attityd hela momentet igenom. Läggandet utför han också bra så det fick vi också 9 på 🙂 I och med tidigare Lk1-tävlingar där vi alltid nollat läggandet, typ, så blir jag alltid extra nöjd över de gånger vi sätter det! Och det gjorde vi nu. På tillbakasträckan efter läggandet kände jag mig jätteglad och hade verkligen en go känsla att ”Jo, men kanske kan vi sätta detta idag?”. Sen kommer inkallningen och här händer något. Jag vet inte vad som snurrar i min hunds huvud på sträckan för inkallningen men cirka 7-8 m från mig så saktar han in och stannar. Det kan inte bero på någon osäkerhet för momentets utförande, alltså ifall han blandar ihop det med ställandet i inkallningen i lk3, för det har vi inte tränat på sen i vintras. Vi har enkom kört släta inkallningar hela våren och sommaren. Jag ser att han sneglar på tävlingsledaren (Patrik), jag ger honom ett extra hit-kommando och han gör sedan någon konstig lov (vilket inte syns på filmen) in till min sida. Som om han inte vill gå nära TL? Vi får (snällt nog) en 7:a. Okej, att det här var konstigt, men jag kände aldrig att just DET momentet fick mig att tappa fokus utan jag skojjade med både S och TL om att ”höhöhö, är du rädd för tävlingsledaren du…” och fortsatte sen med att förbereda honom för rutan. Men något hände i huvudet på Silver efter den inkallningen för sen följer en riktig röra av massa dubbelkommandon och konstiga idéer från Sillens sida. På rutan så viker han av och börjar nosa på marken, say what!? Aldrig hänt förut. Överslagshandling? Nosandet tänker jag på då. Eller bara ”olydnad” från hans sida? Hur som helst så tappar jag lite gnistan i och med de typ 3-4 extrakommandot till rutan. Till slut hittar han rätt och v får med oss en 6:a. Jag märkte efter detta att något inte riktigt stämde. Han var riktigt låg i transporterna mellan moment och lyssnade inte alls på mina kommenderingar. Känslan var urkass och jag har aldrig varit så nära att kasta in handduken. Men vi körde vidare. På apporteringen, som ger oss en 7:a , galopperar han inte ens ut till apporten, nog att han tappar tempot in emellanåt men aldrig att han ser så oengagerad ut vid apporteringen annars.  Hopp-sitt utför han efter 2 extrakommando på uthoppet. Jag vet inte vad han tänker här 😉 Vi fick en 5:a i betyg. Fjärren går i jmf med resten bra, dk på sitt från ligg båda gångerna men jag får ändå vara nöjd med att han utför det här momentet såpass bra som han gjorde med tanke på hur det sett ut innan. Dubbelkommandona snuvar oss på 3 betygspinnar och vi får en 7:a. Helhetsintrycket blir också en 7:a. Så totalt 145 p och ett 2:a pris lyckades vi skrapa ihop.

Nu efter att ha granskat filmen, så ser det ju inte så förbaskat farligt ut, som jag i 2 veckor har gått och trott. (Nä, jag har inte orkat titta på filmen förrän idag ;)). Så jag kan definitivt ta med mig en del guldkorn även från denna tävling. Och det får bli fria följet, transporten in på planen och läggandet. Plus att jag inte kände mig ett dugg nervös innan! Resten glömmer vi. Hoppas så att S och jag på nästa tävling kan vara lite mer synkade formtoppsmässigt! Med andra ord att matte inte är blind eller att hunden inte är döv 😉

 

P.S Nu hoppas jag på mer bloggande framöver! Här ska peppas med nya planer och mycket foton på blågrå hundar! Min valpsjuka är enorm dessutom – bara så ni vet 😉

 

 

Tävlingshelg

Landat i söndagssoffan efter en riktigt kul helg! 😀 Jag och Silver har tävlat både lördag och söndag och jag är oerhört stolt och nöjd över honom. Vilka framsteg han gör för varje tävlingsdag nu! Känns så jäkla gött och KUL men framför allt börjar det kännas tryggt att tävla med honom. Han presterar efter sina förutsättningar och börjar kunna hålla ihop och gör det faktiskt väldigt, väldigt bra mer ofta än sällan nu för tiden. Lägstanivån börjar långsamt krypa uppåt med andra ord 😉

Igår var det debut i rallylydnad. Jag har tränat väldigt, väldigt lite inför denna start och får nästan lite dåligt samvete över hur dåligt förberedda både jag och Silver var inför det här. Vi har gått några banor under vår tid som projektekipage för Maud och Cissi i januari i år men mer än så har vi egentligen inte gjort. Speedtränade skyltar under veckan och snabbtränade lite under kvällarna. Den träningen blev, som så många gånger förr, nedprioriterad till förmån för brukset och lydnaden. Men mycket av det som finns i nybörjarklass i rallylydnaden bör ju en lydnadstränad hund kunna. Kan man i alla fall tycka! Jag hade startnummer 30 av 60 starter och även fast vi hade tre startgrupper och därmed olika tider för banvandring så blev det mycket väntan. Jag var på tävlingsplatsen 10:45 och åkte inte hem förrän klockan var 16. Nästan i klass med en brukstävling 😉 Jag hade lite svårt med uppvärmningen då det var väldigt varierande tid som ekipagen tog sig runt banan. Hur som helst så kändes han jättefin när vi gick in för att ställa upp. Sen märkte jag vid första skylten, som var en 360 grader vänster, att han blev lite konfunderad. Som sagt vi tränar ju aldrig på skyltar i bana utan har bara tränat moment för sig. Märker också hur han tycker det är oerhört skumt när matte pratar med honom i en tävlingssituation och att jag lockar på honom såpass mycket som jag gör. Jag ser ju ut som jag lider av något ticks med min vänsterhand som frenetiskt klappar på låret 😉 Tror inte det hjälper nämnvärt heller!? Tror Sillen uppfattar det som en slags korrigering eftersom det är lätt hänt att jag rättar in honom i utgångsställning ibland om han är snedpå det viset. I övrigt så är han genomgående ofokuserad och splittrad. I mina (ibland orättvist kritiska) ögon så är detta stundtals riktigt uselt. Och jag VET att jag måste se mer nyanserat på detta då det ändå var första gången vi startade men det är svårt ibland…. Han tappar helt och hållet fokus vid slalomen t.ex och även i helt om halten så tappar han positionen men annars gör han det okej. Vi lyckades ju ändå fixa kvalificerande 90 poäng och slutade på en 18e plats av 60 startande, så jag är ändå nöjd med honom med tanke på den minimala träningsdosen.

Efter tävlingen öppnade sig himlen och det var riktigt mysigt att få slappa bort kvällen i tv-soffan tillsammans med pappa, brorsan, Fredrik och Silver med en homemade Mojito a la Fred! Så jäkla gött! Den taggningen verkade göra susen för Silver för han var riktigt harmoniskt och pepp när vi anlände till Karlstad Brukshundklubb imorse för vår andra start i lydnadsklass 2. Nästan alla mina goa träningskompisar hade slutit upp och jag och Sill hade värsta fan cluben! Dom är grymma på att peppa i både med- och motgång 😀 Jag drog startnummer 4 av 5 och låg därmed näst längst ut på platsliggningen. Silver var jättefin på uppvärmningen och fokuserad på vad vi skulle göra. Sedan har vi fortfarande mycket att jobba på när det gäller marschen in till platsliggningen. Han blir lite för brydd om ”bytet” av omgivning från uppvärmningsområde till tävlingsplanen och blir därför utåtvänd och släpper kontakten och fokus på mig/oss. Här ligger träning, träning, träning på att nå min målbild som är att han orkar lita på mig och släppa det nya som finns omkring honom. Väl på plats pratade TL lite för länge för att Silver skulle orka hålla fokus på mig, så han släppte mig med blicken för att kolla på publiken och DK:et var ett faktum. När jag kommer ut på avståndet och vänder upp så ser jag hur hunden till vänster om honom rullar sig och därefter reser sig och ställer sig vänd mot Silver. Mitt hjärta flög nog upp till himlen där ett tag. Jag kände på mig att det var en snäll hund men anledningen till min skenande puls var nog mer att han skulle börja tvivla på situationen och bli osäker. Att hunden skulle vilja leka med honom och att han inte skulle orka ligga kvar. Minuterna gick, matten till den andra hunden fick gå fram och hålla i halsbandet, en annan hund som rest sig på andra sidan om honom stod också still med sin matte, och till slut säger TL orden från ovan: Gå tillbaka till hundarna. Jag var sedan typ 5 m före alla andra tillbaka till Silver 😉 Och han låg där som ett ljus tills jag satte upp honom. Underbara och duktiga hund! Blir så fantastiskt stolt över honom när han gör så bra ifrån sig och ligger lugnt och tryggt. Jag var så lättad och nöjd efter det här att jag nog kunde åkt hem efteråt 😉

Men det var bara att ladda om inför individuella programmet. När vi går in har jag inte alls så bra känsla. Jag får tjata på honom ganska mycket och det brukar inte funka så bra. Oftast är det då han går ner sig och blir sådär konstigt disträ, som ni som följer den här bloggen vet vad jag pratar om. Men sen måste något hänt för han gör tydligen sitt bästa fria följ någonsin!! 😀 Fick till och med beröm ifrån domaren att han hade jättefin position och att det såg riktigt bra ut! Sen fortsätter det med jättebra känsla i både läggande och inkallningen. Vi sätter alltså läggandet på tävling! 😀 Detta skitmoment som aldrig funkat i skarpt läge men som han alltid haft på träning. Äntligen sätter vi det! Sen kommer vi då till momenten som blir avgörande för den här tävlingen – rutan. Först och främst får jag ropa in honom ordentligt för han är på väg av planen (!!). Troligen har han husse i huvudet och externbelöning, så han tror ju efter inkallningen att nu är vi klara och kan springa av 😉 Har aldrig upplevt Silver så het på tävling förut och det var ju en skräckblandad förtjusning kan jag meddela. Jag gillar det men måste nog vänja mig lite 😉 Så ställer jag då upp inför rutan med en lite mer taggad hund än vanligt, han lyssnar direkt på mitt kommando och galopperar ut till rutan rakt och fint och ställer sig jättebra. Så kommer du analysen i mitt huvud som avgör allt. Jag tror hans baktassar är utanför rutan, så jag börjar dirigera honom och det slutar med att vi får en 5 i betyg. Domaren kommer fram till mig och frågar vad jag håller på med då han stod jättefint i rutan innanför med alla tassarna och att jag hade fått en 10:a i betyg...ÄR DET SANT!? Det var det jag fick ur mig. Hade jag haft lite bättre syn så hade vi suttit här ikväll och firat förstapris. Men som samme kloka domare sa: ”Om inte om fanns skulle vi alla här varit världsmästare.” Och så är det ju. Så jäkla surt bara att en så i övrigt fin tävling ska svärtas av en klantig förare! Men vi bibehöll ändå modet uppe och klämde till med en 9,5 på hoppet, vilket också varit ett aber för oss innan. Det har ju varit vårt stora DK-moment som aldrig funkat och som alltid gett oss 7,5 i betyg. Nu satte vi det 🙂 Sen tappade Silver helt och hållet koncentrationen på fjärren och jag fick upprepa hans namn typ 4 ggr innan han tittade på mig, därmed hann jag bara utföra 2 skiften och nollan var ett faktum 🙁 Där hade han bara span på publiken och vindade efter något. Hjärncellerna hade nog blivit helt överhettade efter den massiva omdirigeringen i rutan 😀 Haha! Hur som helst så här såg bedömningen ut.

Platsliggande 9 dk ligg
Fritt följ 9sitter snett, fin position
Läggande 9,5sakta läggande
Inkallande 8,5mkt snett avslut, slår i förare
Sändande med ställande 5många kommandon
Apportering 7tuggar
Hopp 9.5slår i förare vid avslut
Fjärrdirigering 0utför inte alla skiften
Helhet 9mkt trevligt ekipage =)

Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med hur Silver jobbade den här dagen. Jag är nöjd med hur han skötte en orolig plats, jag är nöjd med våra oerhört fina poäng i fria följet (bästa någonsin!), jag är nöjd med att både hopp och läggande funkar på tävling när vi väl får till det och jag är SÅ nöjd med känslan i övrigt. Jag har dessutom fått bra kvitton på vad vi ska träna ännu mer på och bitar vi måste fräscha upp. Och jag ska imorgon uppsöka närmaste optiker så vi slipper ytterligare fadäser i rutan 😉