Tillbaka på jobbet & lydnadsträning två dagar i rad

Så var semestern över för detta år och man är back in business bland brokonstruktioner och kontorsråttor igen. 3 veckors ledighet går vansinnigt fort. En ledighet som mest handlat om hur man på smartast sätt undviker värmen 😉 Att återgå till kontorets nedkylda lokaler är har nästan setts som en hägring för mig! Åter på jobb betyder också återgång till vardagens rutiner. Vilken för min del, förutom jobbandet, består av hundträning och egen träning. Det är ett litet pusslande att få till allt men med karaktär, prioritering och ambitioner löser man det mesta.

Både i måndags och igår kväll mötte vi upp med Sara och Fina för att träna lydnad. Flinga har börjat koppla ihop saker i sin hjärna nu, på både gott och ont ;), och har fått förväntan på träningsväska etc. Just den typen av förväntan är väl i grund och botten god. Då har hon väl kopplat den till skojigheter. Men jag håller uppsikt över överdriven förväntan då det lätt kan leda till frustrationsbeteenden. För att få göra ska man vara lugn är lite av mitt motto för tillfället.

Under måndagens pass tränade vi på att vara passiva vid sidan när det inte erbjuds uppgifter. Hon sköter det till stor del bra men jag ska vara noggrann med att skapa rätt förutsättningar och svårighetsgrad för henne. Att försöka få en sprallig valp att förstå att ”Nä, men du ska ligga still här när alla andra dina roliga kompisar får springa, leka med leksaker, kampa etc.” och det samtidigt tjoas och tjimmas från förare. Det är inte enkelt – och varken rättvist eller rimligt heller. Hon är hur som helst väldigt duktig på att vara passiv vid sidan till nästan 80% av tiden hon får vara där. Det gäller bara inte att gå för fort fram, för tidigt, med henne. Under de aktiva delarna av träningen jobbade vi med följsamhet (påbörjan till FF), ingångar på plan/följsamhet, inkallningar (ej stadga) med fokus på att få till djupet på ingången samt lekte en massa förstås. Mycket övningar som ska bygga engagemang, koncentration, självförtroende och trygghet. NOLL KOLL på detaljer och teknikaliteter i dagsläget utan bara attityd och känsla 🙂

Tisdagspasset såg likadant ut i stort sett med skillnaden att hon inte fick lika mycket passivitetsträning vid sidan. Hon var Speedy Gonzales igår vill jag lova! 😉 MEN hon har fin förståelse på att det där med att söka kontakt hos mig ger utdelning. Förutom en kopia av gårdagens träning så tog jag Sara till min hjälp och körde dessutom några budföringsövningar med henne. Liten liten SÖT hund är vad hon är – söt och SMART såklart 😀

20140730-125152-46312479.jpg

Lydnadsklass 2 – tävling

Söndagen för 2 veckor sedan tävlade Silver och jag lydnadsklass 2 igen. Denna gång på hemmaplan. Detta blev vår tredje start i den här klassen och vi verkar vilja lära oss även denna klass ordentligt ser det ut som 😉 Det betyder med andra ord att vi inte lyckades hela vägen fram denna tävling heller. Som jag skrev i mitt förra inlägg så landade vår totalpoäng (145p) i krokarna runt det vi fått tävlingarna innan – med den stora skillnaden att denna tävling, känslomässigt, kändes helkass. Det började redan på platsliggningen där jag fick ge 3 extra kommandon innan han ens hörde mig. Blev oerhört stressad inombords och de 3 minuterna kände jag mig väldigt uppgiven 🙁 8 i betyg, det är 8 sura poäng som ryker, men också helt rättvist bedömning då man har en hund som har bomull i öronen. Väl på plats på linjen gick de där tre minuterna jättesnabbt. Mest för att jag var så sur över hela grejen. Jag stod bara där och tänkte på hur SUR jag var (mogen matte ;)), så nervositeten över platsliggningen var liksom som bortblåst! När han väl intagit platsposition så låg han lugnt och fint hela tiden och brydde sig inte nämnvärt om störningarna runt omkring som var rätt så stora med intensiv och lite ”läskig” lek av en tävlande i annan klass på planen bredvid samt agilityträning för fulla muggar på agilityplanen. Vid uppsittet hade herr Silver tydligen plockat ur bomullen för då var han minsann med på noterna…

Jag kände mig lite urladdad efter det här momentet. Uppgiven som jag skrev innan. Men valde att fokusera om och försöka gå in och rädda upp lite poäng genom att tagga om för att genomföra ett snyggt program. Vilket faktiskt började jättebra! Vi fick 9fria följet (YÄY! :D) och där kändes han verkligen jättefin. Han hade fint fokus med sig in från första början, alltså redan vid ingången på planen kändes han med och peppig. (Vilket jag glömt men som filmen påminner mig om. Vilken tur att man filmar! Annars skulle allt bara kännas kasst ;)) Han tappar lite i någon sväng, nyser i helt om och glor lite på publiken i någon halt men räddar upp det hela med att behålla fin attityd hela momentet igenom. Läggandet utför han också bra så det fick vi också 9 på 🙂 I och med tidigare Lk1-tävlingar där vi alltid nollat läggandet, typ, så blir jag alltid extra nöjd över de gånger vi sätter det! Och det gjorde vi nu. På tillbakasträckan efter läggandet kände jag mig jätteglad och hade verkligen en go känsla att ”Jo, men kanske kan vi sätta detta idag?”. Sen kommer inkallningen och här händer något. Jag vet inte vad som snurrar i min hunds huvud på sträckan för inkallningen men cirka 7-8 m från mig så saktar han in och stannar. Det kan inte bero på någon osäkerhet för momentets utförande, alltså ifall han blandar ihop det med ställandet i inkallningen i lk3, för det har vi inte tränat på sen i vintras. Vi har enkom kört släta inkallningar hela våren och sommaren. Jag ser att han sneglar på tävlingsledaren (Patrik), jag ger honom ett extra hit-kommando och han gör sedan någon konstig lov (vilket inte syns på filmen) in till min sida. Som om han inte vill gå nära TL? Vi får (snällt nog) en 7:a. Okej, att det här var konstigt, men jag kände aldrig att just DET momentet fick mig att tappa fokus utan jag skojjade med både S och TL om att ”höhöhö, är du rädd för tävlingsledaren du…” och fortsatte sen med att förbereda honom för rutan. Men något hände i huvudet på Silver efter den inkallningen för sen följer en riktig röra av massa dubbelkommandon och konstiga idéer från Sillens sida. På rutan så viker han av och börjar nosa på marken, say what!? Aldrig hänt förut. Överslagshandling? Nosandet tänker jag på då. Eller bara ”olydnad” från hans sida? Hur som helst så tappar jag lite gnistan i och med de typ 3-4 extrakommandot till rutan. Till slut hittar han rätt och v får med oss en 6:a. Jag märkte efter detta att något inte riktigt stämde. Han var riktigt låg i transporterna mellan moment och lyssnade inte alls på mina kommenderingar. Känslan var urkass och jag har aldrig varit så nära att kasta in handduken. Men vi körde vidare. På apporteringen, som ger oss en 7:a , galopperar han inte ens ut till apporten, nog att han tappar tempot in emellanåt men aldrig att han ser så oengagerad ut vid apporteringen annars.  Hopp-sitt utför han efter 2 extrakommando på uthoppet. Jag vet inte vad han tänker här 😉 Vi fick en 5:a i betyg. Fjärren går i jmf med resten bra, dk på sitt från ligg båda gångerna men jag får ändå vara nöjd med att han utför det här momentet såpass bra som han gjorde med tanke på hur det sett ut innan. Dubbelkommandona snuvar oss på 3 betygspinnar och vi får en 7:a. Helhetsintrycket blir också en 7:a. Så totalt 145 p och ett 2:a pris lyckades vi skrapa ihop.

Nu efter att ha granskat filmen, så ser det ju inte så förbaskat farligt ut, som jag i 2 veckor har gått och trott. (Nä, jag har inte orkat titta på filmen förrän idag ;)). Så jag kan definitivt ta med mig en del guldkorn även från denna tävling. Och det får bli fria följet, transporten in på planen och läggandet. Plus att jag inte kände mig ett dugg nervös innan! Resten glömmer vi. Hoppas så att S och jag på nästa tävling kan vara lite mer synkade formtoppsmässigt! Med andra ord att matte inte är blind eller att hunden inte är döv 😉

 

P.S Nu hoppas jag på mer bloggande framöver! Här ska peppas med nya planer och mycket foton på blågrå hundar! Min valpsjuka är enorm dessutom – bara så ni vet 😉

 

 

Aussies for the win

Gaah!
Jag har en otrolig tidsnöd i dagsläget. Finner verkligen INGEN lugn sekund att blogga. Har ju en massa skoj att berätta om! 😀

Förra helgen var vi ju bland annat i Örebro och hälsade på Sanna med Misty & Dylan (Kreivi’s och Chapplelines). Där träffade vi också på Line med Mivinna’s Avila som också bodde hemma hos Sanna – SÅ himla trevlig hund och matte! 🙂 Har ju träffat dem flyktigt innan förra året, så det var väldigt kul att lära känna dom mera 🙂 På fredagen blev det pizza och vin hemma hos Friberg och en tidig kväll, då alla var ganska så trötta efter jobbet. Lördagen började med spår på morgonen och sen lydnad hela eftermiddagen. Line lade spår till Silver som han löste bra, trots att han fick kämpa lite på ett ställe, då han snurrade till det en hel del. Nyttigt för hans självförtroende däremot att få jobba och sedan lösa problemen han stöter på! Sen gav det lyckad utdelning att ha Dylan hängandes i nacken i spåret också. Silver fick med andra ord öka på sitt tempo lite 😉 Vilket vi behöver speeda upp lite, lite.
Lydnadspasset på eftermiddagen jobbade jag med ingångar på plan (värdefullt att passa på när man är på nya klubbar), språngmarsch i ff och rutan. Line och jag diskuterade en massa kring olika bitar i min och Silvers träning och jag fick hur mkt bra tankar som helst med mig hem! Det är så oerhört nyttigt att träna med sådana som inte ser Silver varje träning, när man får möjligheten att träna med dom, får de ser alltid saker som man själv antingen inte ser, eller som i mitt fall, jag har valt att blunda för i x antal månader 😉 Språngmarschen har blivit SÅ mkt bättre, bara på några träningspass, TACK Line för sparken!

På kvällen körde vi knyt-tacomiddag hemma hos Linda med aussisarna Modja & Edith (Diamond Bluff & Folsberga). På plats fanns också jämthunden Ruth, wachteln Fuska, aussien Chrome (Crofter Holdings), working kelpien Kaj och matte Matilda samt tyska jaktterriern Vera. Sen tog ju vi med oss våra fyrbenta också – Dylan, Misty, Silver och Ila. På plats i lilla köket hos Linda fanns alltså 6 människor och 11 hundar varav 7 aussies en enda härlig röra! 😀 Trevligaste lördagsmiddagen jag haft på väldigt länge!

Söndag förmiddag åkte vi tillbaka till Linda igen för lite vallning. Dylan, Kaj, Edith och Ila körde. Jag tittade på och Silver vilade 😉 Nästa aussie ska jag minsann se till att valla ordentligt med. Åtminstone är målet att försöka och se vad det kan bli av det. Det verkar ju så himla kul och spännande (men svårt!!) att hålla på med!

Aussies for the win säger jag! 😀

(Dålig, dålig Anna som inte fotade mer denna helg…)