Att vara trapphusets drottning

Ja, det duggar inte tätt med inlägg på den här bloggyn längre. Något trist då jag är en person som gillar att skriva av mig ibland. Jag tror det är när man ska försöka LEVERERA något sådär fruktansvärt mycket hundträning i den här bloggen, som den blir lidande. Åtminstone nu när det inte blir så mycket träning med halvsjuk liten aussie. (Så vi kanske ska återgå till den där mer filosoferande bloggen den en gång var.)

Apropå den där aussien. Idag ska vi till veterinären för återbesök. För den som inte vet så har den lilla aussien varit sjuk i sina bakben. Bakhasor för att vara exakt. Autoimmun reumatoid sjukdom? Kanske? Kanske inte? Därom tvistas det fortfarande. Och därav återbesök idag. Drama Queen aka Fling gillar inte när farbröder klämmer på henne och drar i henne. Who am I to blame? Vem gillar? Men det är mest hjärtskärande skrik som kommer fram. Det tuggas inte på någon än. Tack för det! Jag har haft en hund för mycket som velat tugga på veterinärer.

I övrigt är hon som vanligt. Jag vet dock inte om hon genomlider någon form av 2års-kris för tillfället för det har plötsligt börjat gapas på hundar kors och tvärs! Och till hennes stora förtret så passar mina grannar i dörrn bredvid en hund för tillfället och stackars Fling har full sjå att slåss för sin plats som trapphusets enda och vackraste hund! Jo,jo så är det. Vi har haft en del diskussioner om att det VISST får gå andra hundar i trapphuset. Storhetsvansinnet är djupt rotat dock 😉

Det får vara allt för denna gång. Hej!

DSC_0226

Inventering av galna Gullan

Japp. Exakt så låter ett i mängden av hennes smeknamn. Galna Gullan. Det är lite så hon jobbar. Genom att förklä sig i söthet och charm så lyckas hon komma undan med sina galna infall och tokiga påhitt 😉

Hur som helst. Jag hade lovat en liten inventering av momenten för LK1 och appell. Här kommer dom.

Linförighet

(LK1+appell)
Momentet man kan träna på för alltid. Hon är glad och pepp. Jag tycker attityd och självförtroende går före all teknik i detta moment, så jag har vetskap om teknikaliteter som ska slipas på innan dess vi når någon form av elitklassform. Så länge hon vågar och vill i det här momentet är jag nöjd. Störningsträning krävs. Uthålligheten tål också givetvis att jobbas med.

Läggande under gång

(LK1+appell)
Ordförståelsen bli bättre och bättre. Vi har haft problem med att hon blir ”osäker” eller testar andra saker. Helt enligt inlärningens alla regler. Nu har vi fått bukt på det och jag tycker hon har börjat få lite säkerhet i det här momentet. Bra tryck i läggandet. Note to self: var noga med att fröken Sprätt inte just sprätter upp så fort man ställer sig tillbaka i fotposition.

Framförgående

(appell)
Eeeh. No comments. Aldrig tränat. Silver var asbra på detta så något måste man väl kunna lära ut! 😉

Inkallning

(Lk1+appell)
Inga konstigheter. Nöta ingångar. Som alltid.

Ställande under gång

(Lk1)
Shit vad dåliga vi är här! Men det är bara mitt fel. Jag har tränat det dåligt och enkom fokuserat på läggandet. Skärpning matte!

Apportering

(Lk1+appell)
Både ettans och appellens sitter. Fokusera på hålladetaljer och gripandeträning ska vi göra under kommande träningspass.

Hopp över hinder

Vi har ettans variant med lämnandet. Slipa på ordförståelse, vänta och att inte hoppa tillbaka över hindret för det är så himla kul! 😉 Vi har inget sättande på andra sidan (appell), så det måste vi träna hårt på framöver.

Tandvisning

Få sprättmaja att förstå att man sitter still. Typ

Platsliggning

Många timmars träning kvar innan det här sitter bra med andra hundar men vi är på en god väg nu i alla fall. Och vi tränar längd och förståelse för momentet separat när vi är ensamma.

Jag har inte hunnit med att spåra än i veckan utan ska göra det nu i helgen. Då kommer updates på hur vi ligger till i den träningen.

Trevlig helg!
galnagullan1

galnagullan2

galnagullan3

galnagullan4

Vallning hos Peter Nilsson #3

Sista helgen i januari var jag och Fling åter igen hos Peter Nilsson i Skinnskatteberg för att valla. Tack Linda för att vi fick sno åt oss en plats i er vallgrupp. Betyder jättemycket att vi får ta del av både Peters och er kunskap 🙂

”Ja, det är ju ingen mördarhund du har direkt….”

Första passet fick jag och Flinga köra i lina. Det var djupsnö så fåren rörde sig inte så snabbt. I och med detta ”tappade” Fling lite intresse, eller hur man nu ska uttrycka det. Hon var nöjd och glad med att hålla fåren stilla i hörnet av hagen. Överhuvudtaget är hon väldigt dragig och hetsig i linan. Hetsig låter kanske värre än vad det är dock. Frustrerad kanske är ett bättre ord? Hon går upp lite för mycket i aktivitet när hon känner att hon ”tappar” fåren och sitter fast i linan. Därför bestämde vi oss för att släppa henne lös bland fåren. ”Vi ser vad hon gör.” tyckte Peter. Och beslutet var gott. Visst blev det några rusningar efter fåren men det var absolut ingen hetsig jakt utan hon tryckte upp dom fint mot staketet och där var hon nöjd. Som hon alltid blir när hon fått ställa dem mot staketet 😉 Vid ett tillfälle singlade hon ut ett får och det är ju ajjabajja big time, så då fick vi ha ett litet kvartssamtal tillsammans. Detta tog hon mycket bra. Det räcker med att höja rösten och bli arg, så inser hon allvaret i situationen. Så skönt med en hund som lyssnar och som är såpass mjuk. Hon passar mig extremt bra den här hunden 🙂 Sen efter den korrigeringen så jobbade hon på jättefint. ”Ja, det är ju ingen mördarhund du har direkt…” uttryckte sig Peter och det stämmer. Hon är väldigt snäll mot fåren. Snäll utan att bli feg. Hon är rätt tuff ändå i hagen och har inga bekymmer med att ställa de lite mer vrånga tackorna.

Alla på kurshelgen var imponerade över lilla Fling och det känns ju såklart jättekul 🙂 Vi fick till och med till några fösningar med god aktivitetsnivå på Fling och till och med matten skötte sig med att jobba på balans och att ligga steget före. Heja oss i vallhagen!

Nu har det gått några veckor sen dess och vi har inte hunnit valla något mer. Just nu ligger bollen hos mig gällande hur vi ska satsa på vallningen. För mig är det först och främst för att utveckla/utbilda mig själv inom den här delen av hundvärlden och att förstå aussiens ursprung som vallande/arbetande hund ännu mer. Dessutom är det ju oerhört kul både att utföra men också att kunna visa upp rasen jag har – att den är bra och något att räkna med i vallhagen.

Fortsättning följer med andra ord 🙂

Vallning #2 i Skinnskatteberg

Förra helgen fick vi hänga med Sanna och Linda och valla igen! Så glad för det! 🙂 Även denna gång hos Peter Nilsson, som jag gillar supermycket. Förra gången vi var där (vilket ni kan läsa om här) så var det ju Flings första gång med får. Detta var hennes andra. Även denna gång gav alla mina tekniska mojänger upp! Min telefon klarar inte kylan och dör. Och kameran som jag skulle filma med denna gång hade jag glömt ladda batterierna på. Goddag yxskaft! :p Som tur är så har jag Sanna som kan bistå som filmare! De filmerna finns däremot endast på Facebook, så det är där ni får vända er ifall ni vill se något av våra pass 😉

Fling var i alla fall mer aktiv den här gången och hamnade i ”vallhundsläge” några fler sekunder än förra gången. Än så länge är hon långt ifrån tänd på fåren men det kommer små ljusglimtar då och då, då man kan ana vad som komma skall. Vi fick många bra planer på hur vi ska gå vidare med henne och vad jag ska tänka på när vi tränar. En av de viktigaste tipsen kom Sanna med och det var nog att inte fösa mot draget här i början. Hon får lätt lite ”panik” över att fåren springer ifrån henne (att hon tappar kontrollen helt enkelt) och det är då hon går upp lite i aktivitetsnivå. Här gäller det att vi dels då inte föser mot draget men att jag också jobbar mycket med linan och får henne lugn vid sådana tillfällen. Backar lite och går tillbaka till att låta henne känna kontrollen och att vi håller fåren mellan fållans staket och henne. Ska bli spännande att se en utveckling på detta! Ska bli minst lika spännande att se ifall matte kan utvecklas något också 😉 Just nu känner jag mig lite som en elefant i en porslinsaffär typ. Eller ja. Kanske dålig liknelse. Sjukt okunnig i alla fall 😉

Här är en bild på ett ekipage som inte är okunniga i alla fall! Duktiga Dyll/Dylan (Chappleline’s Seek & Destroy) och Sanna. Mina idoler ♥

DSC01624_web

Vallkurs & Guldtackan 2014

Nu har vi landat hemma igen efter två fullspäckade dagar på vallkurs och valltävling i vackra Klämmestorp. Det är SASK (Sv. Australian Shepherdklubben) som anordnat aktiviteter i dagarna tre under ledning/instruktion av kunniga och erfarna Ann & Isi Awes. Under fredagen hölls nybörjarhundskurs, idag lördag genomfördes årets upplaga av Guldtackan och imorgon är det kurs igen för mer erfarna vallhundar. Fling och jag åkte ned igår morse (05:45!!) för att i Mariestad möta upp Sanna och Linda för kolonnkörning ner till Klämmestorp.

Gårdagen inleddes med presentation av hundarna. Det var ett brett spektrum av aussiesar – allt ifrån nästan helt gröna individer till dem som hade vallat en hel del innan. Bredden på hundar berikade kursen tycker jag, då man får ett hum om utseende, problematik och utvecklingspotential i hundarnas olika stadier i vallningen. Extra nyttigt för en annan som är precis i början med att starta upp en hund i vallningen. Det var inte bara utbildningsnivån som var olika på de olika hundarna utan givetvis också hur de påverkade fåren. (Detta syntes än mer på dagens tävling!). Det var väldigt intressant och lärorikt att få se många aussies valla den här helgen. Jag har definitivt fått med mig en massa tankar. Jag är ju mest van att se BC:s valla och det är ju inte jämförbart med aussien överhuvudtaget. Ska man valla med aussie är det rimligt att ha en viss aussietyp som målbild och inte en BC. Det vore orättvist och okunnigt. Sedan kan man givetvis sträva efter att någorlunda få till delar i vallningen som kanske mer faller sig naturligt hos en BC. Några exempel på detta som kom upp på kursen var, bland annat, att sträva efter längre avstånd till djuren samt att lära hunden att hålla fåren och inte konstant vilja ha dem i rörelse. Något som många av de som gick kursen och som tävlade (och även instruktörerna) såg som ett typiskt karaktärsdrag hos aussien. Sen får man ju inte glömma att aussien arbetar mycket närmre flocken än vad BC:n gör – det finns ju en historia och ett syfte hos de som utvecklade aussien, att de ville ha hundar som arbetade på det här sättet. Ett historiskt anlag som på något vis måste få tillåtas finnas. Isi nämnde också att aussien också har en något sämre känsla för när de självmant ska slå av på tempo (vid ex. drivning/fösning) för att inte lägga för mycket tryck på fåren. Märker man tendenser till detta får man helt enkelt vara en jävel på att läsa fåren, förmedla detta till sin hund, och på så vis lösa uppgiften.

DSC_0009

DSC_0016

DSC_0021

DSC_0034

Lördagen (idag) ägnades åt att vara publik på Guldtackan. En valltävling för aussies i SASK regi. Har varit sugen på att åka och titta under alla de år som den anordnats innan men det har inte blivit av. Kul att äntligen ha möjlighet att titta! 🙂 Vi fick se spridda skurar av rundor under förmiddagen. Det var lite allt eller inget som Sanna klokt sammanfattade det. Banan var uppbyggd på så vis att hundarna först skulle ut på ett ca 100 m långt hämt, sedan skulle man fösa fåren till ett grindpar, övergå i drivning till ett annat grindpar, in i en fålla, ut ur fållan, vidare till en transport och få in flocken där, öppna en dörr i transporten och skicka in hunden där för att sedan slutligen få kontroll på fåren innan banan var slut. Dömde gjorde Isi Awes.

DSC_0041

DSC_0064

DSC_0067

DSC_0079

Efter att alla hade kört sina rundor så såg prispallen ut enligt följande:

1. Linda Jonsson och Black Zone’s Hiawatha of Iroquois
2. Susanna Skoglund och Sugarwind’s Yedida
3. Maja Fredriksson och Sugarwind’s A Great Warrior

DSC_0097

Jag har i alla fall fått mig en klar målbild över hur JAG vill att det ska se ut. Trots liten erfarenhet så har man ju ändå en vissa magkänsla för hur man vill att saker och ting ska upplevas utåt. Det ska bli väldigt spännande att se hur Fling är och vad hon kan tänkas utvecklas till. Vem vet, kanske är vi med på Guldtackan om något år? 😉

Och Fling då? Ja, hon har minglat runt som en riktig primadonna. Pussat och gosat med diverse olika människor. Lekt med valpar, unghundar och äldre snälla hundar. Varit så duktig, snäll, uppmärksam på mig trots allsköns trevliga störningar och enkel att ha med överhuvudtaget. Gör inte en fluga förnär – gud vad jag älskar den här hundens sätt! Kunde inte fått en bättre kompis! Avslutar med ett foto på en av Lindas gulliga och coola valpar ur senaste kullen – valpmania kan nog sammanfatta den här kursen! 😉

DSC_0103

Svenska mästerskapen i lydnad & agility

I morgon smäller det. Svenska mästerskapen i lydnad och agility går av stapeln i Sollefteå. Lite småtrist att man inte kan vara på plats i år men jag hoppas mina hejarramsor hörs hela vägen upp genom Sveriges avlånga land 😀 För OJ vad många vänner och bekanta som ska tävla SM i år! Det bara kokar av dom! Från klubben (Hammarö) hade vi hela 5 (!!) kvalade lydnadsekipage till SM, tre av dessa kommer till start, två har tyvärr fått lämna återbud pga skador/löp etc. Jättetrist för dom – men jag är helt säker på att de kommer igen nästa år 🙂 Vi har dessutom två tjejer som tävlar agility. Både individuellt och i lag. HUR häftigt är inte det då!? Agilityn där det är så SJUKT stor konkurrens. Vilka brudar alltså! Stort lycka till, till er alla 😀 Jag kommer hålla mina tummar stenhårt!

Sen vill jag givetvis skicka massor av lyckönskningar till Mia & Lyxa! Bättre reklam för aussien och hundsporten generellt går inte att få! Så ambitiösa, flitiga, professionella, duktiga och framför allt ödmjuka hundsportsmänniskor (och hundar!) är svåra att hitta. Jag hoppas de går in och rockar RÖVEN av alla andra och att alla andra lydnadsmänniskor får se vilket oerhört häftigt lydnadsekipage de är!! Korka upp champagnen imorgon, Mia, men spara lite till finaldagen för jag tror ni kommer vara med och slåss där 😉 KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!

Så vackert att det gör ont.

20140414-212229.jpg

 

Idag, under skogspromenaden på lunchen, var det sådär magiskt vackert i skogen. Alltså det gör nästan ont i hjärtat och jag var tvungen att bara… Pausa. Bara titta ut över skogsbacken, se solen strila fram mellan träden, höra fåglarna kvittra, känna vårvärmen leta sig in i själen. Ah. Underbart.

Hundarna delade på en pinne. Det går ju absolut INTE att ha en varsin. Man MÅSTE ha SAMMA pinne. Den finns bara EN pinne i skogen av alla tusentals pinnar som ligger där som är BÄST helt enkelt. Och det är ju så himla typiskt att alltid den andra hunden ska hitta den först 😉

20140414-212246.jpg

Tillskott i familjen

I och med torsdagens veterinärbesiktning blev det 100% klart att jag kommer få åka och hämta en liten röd-vit aussievalp imorgon. En social, lekfull, glad, busig och nyfiken liten tjej med fräknar på näsan. Pippi Långstrump? Nä, så blir inte namnet, även om tankarna lätt vandrar dit när man hör orden rödhårig, busig och fräknar i samma mening. Det kommer att bli en Flinga. Vilket säkerligen kommer utvecklas till Fling här och där om jag känner mig själv rätt i mina namnkonventioner. Silver är ju allt som oftast Sill som ni kanske vet 😉

Flinga eller ”Cajiro’s Ooh Lala” som är hennes namn i stamtavlan kommer från Carina Wallins kennel Cajiros, strax utanför Örebro. Hon är född i en kull av totalt 8 valpar och har alltså 7 syskon, två brorsor och fem systrar. Hennes mamma är KORAD Cajiro’s Black Joy ”Joy” och hennes pappa är KORAD Blue Wingfire’s Marble Cake ”Marre”.

joy

Mamma Joy (Cajiro’s Black Joy)

marre

Pappa Marre (Blue Wingfire’s Marble Cake)

Hennes farfar (Silvers morbror) är KORAD Blue Wingfire’s A Touch of Hous ”Ozzy”, som lämnat många fina avkommor efter sig. Bland dem kan vi bland annat hitta Sugarwind’s-gänget med många fina bruks-, lydnads- och vallhundar samt bruksiga Blue Wingfire-hundar inom både elitspår, elitsök och elitlydnad. På farfars sida hittar vi amerikanska Mistretta-aussies och på farmors (Crofter Holding’s Nina Roja ”Tosca”) finns Las Rocosa. Las Rocosa-hundarna finns också bak i Silvers stamtavla och för de som är välbevandrad inom aussien, så vet man att Las Rocosa är lite av aussiens ursprung. Familjen Heartnagle i amerikanska Rocky Mountains har fött upp aussies och i första och absolut främsta hand använt dem som vallande boskapshundar sedan början av 50-talet och de föder fortfarande upp aussies med denna prägel, så här en 60 år senare. Via den här länken kan ni hitta allt ni behöver veta om aussiens ursprung

ozzyhuvudred

Farfar ”Ozzy” (Blue Wingfire’s A Touch of Hous)

tosca_dragkamp_web

Farmor ”Tosca” (Crofter Holding’s Nina Roja)

Även på morfars (Diamond Bluff Mickey Blue Eyes) sida kan vi hitta Las Rocosa-aussies några generationer tillbaka men framför allt mycket amerikanska Diamond Aire-hundar. Bakom morfar hittar vi bland annat Las Rocosa Bonny Kyle (som även finns bakom farmor Tosca) och Las Rocosa Lester. Även på mormors (Cajiro’s Red Cloud ”Yoggi”) sida finner vi Diamond Aire och Las Rocosa. Mormor ”Yoggi” är elitsökhund, mamma Joy är också en duktig sökhund. Pappa Marre är elitspårshund och tävlas dessutom i lydnad.

Morfar "Indy" (Diamond Bluff Mickey Blue Eyes)

Morfar ”Indy” (Diamond Bluff Mickey Blue Eyes)

Mormor "Yoggi" (Cajiro's Red Cloud)

Mormor ”Yoggi” (Cajiro’s Red Cloud)

Här nedan följer lite bilder på hundar ur stamtavlan.

Las Rocosa Bonnie Kyle

Las Rocosa Bonnie Kyle

Las Rocosa Leslie

Las Rocosa Leslie

ASCA Ch Judd's Chickasaw Dan

ASCA Ch Judd’s Chickasaw Dan

WTCH ASCA Ch Diamond Aire Fast Track

WTCH ASCA Ch Diamond Aire Fast Track

Flinga kommer ägas av mig och Tina Thrysén på kennel Blue Wingfires kommer ha bibehållen avelsrätt. Om allt faller väl ut och hon visar sig bli en fin representant för aussien, så kommer hon användas vidare i Tinas avel. Det känns som ett hedervärt uppdrag att få äga, tävla och träna henne och jag kommer givetvis göra mitt allra bästa för att visa upp aussien som den vall- och brukshund den är. Och jag ser fram emot att få leva tillsammans med ytterligare en aussie ♥ Spännande tider är på gång med andra ord! 😀

 

 

Aussies for the win

Gaah!
Jag har en otrolig tidsnöd i dagsläget. Finner verkligen INGEN lugn sekund att blogga. Har ju en massa skoj att berätta om! 😀

Förra helgen var vi ju bland annat i Örebro och hälsade på Sanna med Misty & Dylan (Kreivi’s och Chapplelines). Där träffade vi också på Line med Mivinna’s Avila som också bodde hemma hos Sanna – SÅ himla trevlig hund och matte! 🙂 Har ju träffat dem flyktigt innan förra året, så det var väldigt kul att lära känna dom mera 🙂 På fredagen blev det pizza och vin hemma hos Friberg och en tidig kväll, då alla var ganska så trötta efter jobbet. Lördagen började med spår på morgonen och sen lydnad hela eftermiddagen. Line lade spår till Silver som han löste bra, trots att han fick kämpa lite på ett ställe, då han snurrade till det en hel del. Nyttigt för hans självförtroende däremot att få jobba och sedan lösa problemen han stöter på! Sen gav det lyckad utdelning att ha Dylan hängandes i nacken i spåret också. Silver fick med andra ord öka på sitt tempo lite 😉 Vilket vi behöver speeda upp lite, lite.
Lydnadspasset på eftermiddagen jobbade jag med ingångar på plan (värdefullt att passa på när man är på nya klubbar), språngmarsch i ff och rutan. Line och jag diskuterade en massa kring olika bitar i min och Silvers träning och jag fick hur mkt bra tankar som helst med mig hem! Det är så oerhört nyttigt att träna med sådana som inte ser Silver varje träning, när man får möjligheten att träna med dom, får de ser alltid saker som man själv antingen inte ser, eller som i mitt fall, jag har valt att blunda för i x antal månader 😉 Språngmarschen har blivit SÅ mkt bättre, bara på några träningspass, TACK Line för sparken!

På kvällen körde vi knyt-tacomiddag hemma hos Linda med aussisarna Modja & Edith (Diamond Bluff & Folsberga). På plats fanns också jämthunden Ruth, wachteln Fuska, aussien Chrome (Crofter Holdings), working kelpien Kaj och matte Matilda samt tyska jaktterriern Vera. Sen tog ju vi med oss våra fyrbenta också – Dylan, Misty, Silver och Ila. På plats i lilla köket hos Linda fanns alltså 6 människor och 11 hundar varav 7 aussies en enda härlig röra! 😀 Trevligaste lördagsmiddagen jag haft på väldigt länge!

Söndag förmiddag åkte vi tillbaka till Linda igen för lite vallning. Dylan, Kaj, Edith och Ila körde. Jag tittade på och Silver vilade 😉 Nästa aussie ska jag minsann se till att valla ordentligt med. Åtminstone är målet att försöka och se vad det kan bli av det. Det verkar ju så himla kul och spännande (men svårt!!) att hålla på med!

Aussies for the win säger jag! 😀

(Dålig, dålig Anna som inte fotade mer denna helg…)

Blåvingarnas kennelläger 2013

Lördag morgon för en vecka sedan packade vi bilen för att åka på Blue Wingfires kennelläger i Sala. I Karlskoga mötte vi upp Bella för att åka i karavan mot östligare breddgrader. Väl på plats hakade vi på spårgruppen för att lägga spår. Silver fick denna gång ett noga uppsnitslat spår med många vinklar – till stor del för att jag denna gång verkligen ville veta exakt hur spårläggaren gått (i och med förra spåret som ni kan läsa här), så att jag skulle kunna läsa honom vid spårtekniska svårigheter. Första vinkeln gjorde han jättefint och noggrant, sedan var han ute och strulade lite vid en senare vinkel. Han fick ringa rejält för att hitta tillbaka till spårkärnan men fick efter lite möda upp rätt spår. Min plan är att lägga några sådana här spår framöver med tätt mellan vinklarna, många vinklar samt få apporter. Sen är det på tiden att vi en gång för alla tar tag i de hårda spåren och träningen kring den. Jag tror verkligen Sillen skulle ha nytta av att få ner nosen ytterligare och på så vis bli mer noggrann. Som det är nu slarvar han stundtals lite för mycket 😉 Förutom att spåra var jag även med och figgade för lite sökhundar.

IMG_1233 IMG_1235

Efter spår på förmiddagen blev det lunch och resterande del av eftermiddagen tränade jag och några till lydnad på planerna i anslutning till boendet. Vi bodde i Ösby naturbruksgymnasiums lokaler och det var ett bra ställe med fina gräsytor för träning, fin grillplats med plats för många, bra lokaler med kök, sällskapsrum, dusch, toa och bra sovrum. När det gäller lydnaden så trodde jag först han skulle vara lite ”mätt” och svårstartad så där dagen efter tävlingen men tji fick jag! Han var glad och pigg och duktig ♥ Vi gjorde en platsliggning på 3 min och full längd med 8 av hans släktingar som han typ aldrig träffar – och han var SÅ duktig! 😀 Jag körde med externbelöningen hos mig samt att jag även har börjat med omvänt lockande när han ligger ner för att försöka lura honom ur position. Då är det först och främst bytet av viktfördelning på bakdelen som jag vill jobba bort. Andra delar vi måste prioritera vid träning på platsliggning är:

  • inmarsch med andra hundar
  • fokus på mig och INGET annat

Han vill väldigt gärna vinda i luften och känna in vad det är för typer vi går bakom/ska ställa upp i utgångsposition bredvid vid inmarschen till gruppmomenten. Det här är något som av förklarliga själ aldrig dyker upp på träning i och med att han känner sina träningskompisar relativt väl. Av samma lite nyfikna+störningskänsliga kombination kan han även när han ligger ner under momentet ligga och vinda i luften lite. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska tycka det ser oroligt ut och att man dessutom tappar 1 pinne i bedömningen, när vi i övrigt skulle kunna fått en 10 i betyg. (Vilket vi fått på nästan alla tävlingar.) STÖRNINGSTRÄNING DELUXE är nog en av nycklarna till att få lite bättre känsla i momentet. Resterande del av lydnadspasset på lägret körde jag en liten kedja med läggande, inkallning och ruta. Missen från tävlingen i läggandet upprepade sig IGEN! Gah!!! :S Något är det jag gör som gör att han missuppfattar vad vi ska göra. Han är sååååååå grymt känslig för vad jag gör (eller inte gör). Man får absolut inte göra fel för då är Sillen där med pekpinnen och bara: ”Nänänänänä, sådär gör vi minsann aldrig annars på träning…” 😉 Frustrerande? JA! I övrigt en fin kedja där han var glad och med bra attityd! 🙂

IMG_1242_web IMG_1243_web

På kvällen grillade vi, kämpade i den årliga tvekampen där laget jag var med i – Håkans änglar – gick segrande ur striden! På söndagen åkte vi tidigt iväg för att titta på ASCA trials i Kroksbo, där bland annat en Blåvinge, Peace med matte Susanne, tävlade. De hade från föregående tävlingsdagar plockat hem två runs med qualifying scores på anka, vilket gjort att de fått titeln STDd. Dessutom startade de en farm trial på får någon dag innan med qualifying scores även där vilket även gett dem titeln OFTDs. Så häftigt med duktiga och ambitiösa kennelsläktingar! Man blir väldigt stolt och glad! Och det gjorde ju inte att man blev mindre sugen på vallningen direkt….! Kort och gott ett trevligt läger även i år! 😀

Jag slarvade under detta års läger med fotograferandet. Några bilder tog jag däremot med iPhonen, så ni får hålla till godo med dom.

IMG_1245

Lotta visade hur hon tränar specialsök med Tex för att så småningom bli diabeteshund.

IMG_1247 IMG_1248

Fredrik var med i år! 😀 Det gäller att förse honom med öl så nöjer han sig en stund 😉 

IMG_1251

 

ASCA trials på Kroksbo gård