Fling goes instagram

För några minuter sen var jag SÅ HÄR nära att bara döda den här bloggen och aldrig mer skriva något. Sen fick jag separationsångest. Den har ju ändå varit med nu sen 2008-2009 någonting. Svårt att släppa något som dessutom innehåller väldigt mycket minnen med dom som inte längre finns bland oss. Så jag beslutade mig för att betala mitt webhotell för ytterligare ett år framåt. Så silver-bullet.se kommer finnas kvar åtminstone in i 2017 😉

Sen tänkte jag: Nä. Något måste ju ske för att jag ska orka vara motiverad att skriva något om hund generellt och träningen av hund i synnerhet. Man kan säga att jag blivit bränd på att skriva om saker i den här världen. Och då skriver inte ens jag om känsliga/provocerande ämnen (de diskuterar jag hellre med dom som begriper) utan jag har bara skrivit om det konkreta som hänt i mitt liv. Så att dela med sig till omvärlden har jag liksom tappat intresset för. Jag delar då hellre det med mina närmaste. Vi får se om jag någonsin kommer tycka det är roligt att berätta om något i den här typen av forum igen eller om det helt enkelt bara får bli någon slags statistiksida med något foto då och då. Tiden får utvisa 🙂 Jag har ångrat mig förr och jag kan göra det igen.

MEN! Om det nu mot all förmodan finns något intresse, så startade jag idag ett instagramkonto till Fling –> _flingson_
Förhoppningsvis kan det bli lite mer frekventa uppdateringar, korta sammanfattningar av träningar, kortare filmklipp & mer skoj från Fling! Följ oss där också vettja! 🙂

Tidig julklapp till mig själv….NOT!

Suck. Imorse skulle jag byta till vinterdäck på bilen. Detta kräk till att sno åt sig ALLA mina surt förvärvade slantar. Det är lite som att gå till tandläkaren, detta med att byta däck på verkstan. (Jag har i alla år alltid bytt mina egna däck men efter att inte fått loss låsbultarna i våras har jag nu hamnat i någon ond cirkel där verkstäderna skruvar åt mina bultar så hårt att jag inte kan få loss däcken själv. Bara detta kräver ett eget inlägg.) Man liksom blundar lite för man vill inte höra det. Meningen.
”Hmm. Det är rejält med dubbsläpp här…”
”Hmm. 4mm mönsterdjup. Nästan olaglig….”

”MEN JA! JAG FÅR VÄL KÖPA NYA VINTERDÄCK DÅ! ÄR DET OKEJ ATT BARA KÖPA TVÅ!?”

Så det som skulle kostat mig 300 kr imorse blev en härlig summa på 4151 riksdaler. Hejdå semesterkassa. Hejdå nytt kamerahus. Hejdå hejdå hejdå. Så nu sitter jag här. Med ett par riktigt feta och snygga vinterdäck. Är det någon som kommer ge mig blickar på stan? Nä. Är det någon som kommer ösa komplimanger om mina sjukt fina och nya däck!? INTE EN SJÄL! Man får ingenting för att man lägger ut över 4 papp på den! (Okej, jag kanske inte får sladd i halkan då!) Det är så sjukt tråkigt att äga en bil. Bara kostnader. Bara utsläpp i naturen man är delaktig i. Bara tråkiga saker!! Önskar att jag slapp äga bil överhuvudtaget. Värdelöst.

Det är bra skönt att få spy ut sig saker ibland känner jag 😉 Och nu fick ni höra historien om mina nya vinterdäck. Så come on! Ge mig lite cred för dom nästa gång ni ser mig! 😀

Det här med att tappa motivationen

Det är väl ingen överraskning att mitt ”hunderi” fått sig en liten törn vad gäller motivation, glädje och inspiration. Under ca ett års tid har jag mest försökt hålla mig någorlunda över ytan rent jobbmässigt och livsmässigt. Nu låter det värre än vad det varit men det har funnits få tillfällen när jag verkligen känt den där förut förekommande brinnande passionen för hundsporten. Min lilla underbara Fling har jag självklart haft en brinnande passion för under hela tiden men vad gäller träning mot tävling och meriter, så har den lusten varit extremt liten, närmast obefintlig.

Efter Silvers bortgång tappade jag verkligen sugen helt. Och jag tror jag behövde ha den där pausen ifrån allt för att kunna hitta tillbaka. I början så påminde allt jag gjorde med Fling, om honom. Jag saknade min och Silvers relation. Jag saknade hans egna sätt att vara. Jag saknade att veta exakt hur han skulle reagera i alla situationer. Jag saknade hans intensiva blick och jag saknade hela hans väsen. Jag kunde komma på mig själv att bli småsur på Fling för att hon inte gjorde som Silver brukade göra. Jag jämförde henne med honom hela tiden. Väldigt orättvist då Silver fått 7 års intensiv och omfattande träning och engagemang och hon endast en bråkdel av den tiden och engagemanget. Det är svårt att sätta sig in i hur mycket det kan värka i ett hjärta av saknad. Han var en sådan stor del av mitt liv och har gett mig så många fina stunder, minnen och framför allt vänner jag aldrig skulle haft om han inte brakat in i mitt liv som liten valp. Alla mina allra närmaste vänner idag har jag att tacka Silver för ♥ Med den vetskapen blir jag alldeles varm inombords & det har också fått mig att se lite annorlunda på min och Flings träning och framtida liv tillsammans. Det är dags för oss att skapa nya minnen och upplevelser nu. Så hoppas jag att den där gråblåa idioten till knäpp hund som jag saknar så mycket kan sitta på sitt moln och skälla på min uppmärksamhet när jag och Flinga tränar 😀

Nu kör vi!

DSC_0224

Saknad

Här har det ekat tomt sedan i april. Mycket har hänt på livsfronten. Flytt till egen lägenhet, sålt lägenhet, köpt bil, sålt möbler, köpt nya möbler, jobbat som en galning på jobbet, träffat nya fina människor i livet, tränat en massa crossfit och så vidare. Flinga röntgades den här veckan med finfina resultat. HD grad A på höfterna och ED 0. Inga anmärkningar och bara att köra på nu.

Sen till det tråkiga. Mitt allra finaste hjärta, min Silver, har tyvärr på en av sommarens allra finaste dagar fått gå vidare till en annan värld. Den 1 juli i år lämnade han det här livet och vandrade vidare till nästa, efter en traumatisk händelse jag inte orkar beskriva idag. Vi får se när det finns sinnesnärvaro nog att sätta sig ner och minnas tillbaka livet med honom. Han var och är den mest speciella lilla hund som jag någonsin träffat. Så annorlunda och egen i många lägen, omtyckt av så många, saknad och med en alldeles speciell och egen plats i mitt hjärta. Jag saknar dig och du kommer alltid fattas mig ♥

DSC_0049_web

En kärleksförklaring till våren

Äntligen. ÄNTLIGEN!

Våren är här. Om än för (kanske) en dag men fasen vad den har varit efterlängtad! Mitt hjärta sprängs av vårkänslor! Hundarnas också. Nu vill jag bara dricka kaffe i lä, lutad mot en solvägg. Lägga spår på nysopad asfalt eller brungråa fält. Sippa på ett glas vin på någons balkong en lördag kl.17 bara för att man kan. Höra fåglarna kvittra i träden när man ligger dold under en gran i sökskogen. Gå längs en glittrande, vårflodig Klarälv i bara stickad tröja. Träna lydnad på snöfria planer & utan förfrysningsskador på fingrarna. Prata strunt, prata viktigheter, prata vardag, prata fest, prata ytlighet, prata filosofi med vårrusiga vänner på en uteservering till långt in på småtimmarna. Åh. Våren. Fan vad vi kommer trivas tillsammans.

Dagen till ära invigde vi appellplanerna på klubben. Jag och Linda, Fling & Tusan, Silver & Thija. Solen sken visserligen med sin frånvaro med vad gjorde det när det gick att träna ute helt smärtfritt!? 😉 Flinga fick först träna lite skoj med apportbocken, hämta leksak & leka samt hoppa lite hinder. Sen kedjade vi en inkallning, läggande under gång och apporteringen i LK1. Som den lilla bruna gjorde med bravur! Tro det eller ej, så fanns det till och med lite koncentration med i kedjan. Belöning i och mellan moment då fokus låg på att kunna växla övningar och lyssna på matte. Jätteduktig Brownie! Efter lydnaden så sköt vi några skott med 9mm. Bekommer inte Fling det minsta. Hon vill helst springa & hångla upp skytten. Och det kan ju vara opassande på exempelvis ett MH 😉 Men ja, skott, det verkar inte vara något att haka upp sig på tycker Fling. Skönt!

IMG_7632.JPG

Entering Narnia

Har så mycket kul grejer att skriva om. Vi har bland annat varit och vallat igen hos Peter Nilsson, vilket gick strålande bra 🙂 Sen har det skett framsteg i lydnaden som jag måste dokumentera, Fling har fyllt ett år och jag har skrivit ett bloggutkast som beskriver henne samt att hon har vaccinerats och varit charmig hos veterinären. Ja, det händer ju massor av saker som jag är dålig att förmedla.. Ni får nöja er med en bild som beskriver världen för tillfället. Kallt, vitt, melankoliskt och ”Narniskt”.

(null)

Ut med det gamla, in med det nya

Ett nytt år har hunnit infinna sig. Mitt blogguppehåll har varat i nästan två månader. Jag skyller på en värdelöst negativ höst på det privata planet. Mycket kul saker har jag gjort men till största del har hösten och den tidiga vintern endast känts som en lång transportsträcka att klara sig igenom. Jag ser med tillförsikt fram emot en senvinter och vår med hopp om nya möjligheter. Vi sätter därmed punkt för 2014 och jag struntar i både årsresuméer och sammanfattningar. Nu ska vi bara blicka framåt.

Hundarna mår bra. Lill-hunden har varit och vallat hos Peter Nilsson igår igen. Jag ska skriva något om det här tänkte jag. I övrigt tränar vi på med sök, spår och lydnaden. Uppdateringar om respektive gren kommer det med. Storhunden lever just nu ett litet halvt om halvt pensionärsliv. Han trivs väldigt bra med att bara få träna utan att ha så höga förväntningar och förhoppningar på sig. Inga mål gällande tävling med honom utan vi tar dagarna som de kommer.

Peace out!

New York & färgsprakande oktober i Karlstad

20141004-093107-34267079.jpg

20141004-093103-34263968.jpg

20141004-093102-34262991.jpg

20141004-093059-34259695.jpg

20141004-093102-34262623.jpg

20141004-093111-34271351.jpg

20141004-093105-34265172.jpg

20141004-093100-34260525.jpg

20141004-093108-34268010.jpg

20141004-093101-34261633.jpg

20141004-093110-34270475.jpg

20141004-093106-34266148.jpg

20141004-093110-34270786.jpg

20141004-093109-34269864.jpg

20141004-093108-34268721.jpg

20141004-093112-34272102.jpg

20141004-093113-34273868.jpg

20141004-093112-34272890.jpg

En hel hög av iPhonebilder fick det bli till att börja med. Även den ”riktiga” kameran har fått jobba men inte alls i lika stor utsträckning som de senaste gångerna jag varit i NYC. Sist jag var där, 2009, då visste jag knappt vad en smartphone var! Tänk vad konstigt det här med utveckling är egentligen. För 5 år sedan måste jag fyllt tiden med något annat än Instagram, Facebook, Angry Birds och Twitter. Hade jag mer tid till att dagdrömma och filosofera då? Antagligen! Samtidigt som jag älskar utveckling och inte vill fastna, så skräms jag lite över hur människan överger sin tankavärld till förmån för att bli en del i flödet. Jag tror vi behöver ha de där lite flummiga filosoferna och tänkarna kvar om vi ska lyckas vända en rätt så deprimerande värld till något bättre. MEN nu skulle detta inlägg inte handa om denna diskussion utan jag ska gå över till ytligheterna igen och uppdatera min status här i bloggen 😉 Jag lever alltså inte som jag lär just nu.

New York då? Alltså New York. Denna gigantiska smältdegel av människor, kulturer, uttryck, sirener, dofter, smaker och upplevelser. Man kan inte låta bli att förföras av den där staden. Det är något speciellt som är svårt att sätta fingret på. Det är mäktigt att vara där. Mäktigt på grund av alla de faktorer jag nämnde några meningar tidigare och mäktigt på grund av dess historia. Både äldre sådan och dess nutidshistoria. För hur man än vrider och vänder på det så ligger 9/11-händelsen över staden som en lätt bris. Ständigt närvarande. Ständigt påminnande. Det är oundvikligt att flyga in över Manhattan och förbereda sig för landning utan att vissa bilder dyker upp i huvudet. Det är oundvikligt att gå i Wall Street-området utan att försöka förnimma bilderna av två tvillingtorn mot en klarblå himmel. Det är bara så det är. Även om man under största tiden av sin vistelse där givetvis inte tänker på den specifika händelsen så finns den omedvetet där i bakhuvudet ändå. En av dagarna var vi nere vid f.d Ground Zero som numera är 9/11 Memorial. Trots NY övriga gytter av ljud och trafik, så har det ändå uppstått någon form av lugn på denna plats. Två hål i marken där byggnaderna stod med vatten som rinner ner längs dess sidor och försvinner. Värdigt och enkelt. Inte så amerikanskt. Stilla och rofyllt.

Den här NY-resan bestod ju av ett bröllop. Min arbetskompis Lisa gifte sig med sin Maria (Maria är född och uppvuxen i Brooklyn). Det är Lisa ni ser i vit klänning här ovan. Perfekt vigselceremoni, perfekta gäster (svenskar/värmlänningar och greker i en enda salig röra), perfekt mat, perfekta desserter (hallå cupcakes!), perfekt dans (zorba vs Sven-Ingvars) och perfekt plats. Ännu ett häftigt minne att arkivera inom sig. Livet är verkligen upplevelserna och ju mer dagar av det som går desto mer medveten om detta blir man. Jag hängde givetvis med i zorban – världens roligaste dans! 😀 Något bra har väl ändå chartersemestrar på grekiska öar gett med sig 😉 Haha.

Det hanns ju givetvis med en hel del shopping också. Har sprungit upp och ner längs Fifht Ave. och haft klippkort i tunnelbanan för att hinna med att täcka in SoHo, West Village, Meat Packing, Midtown, Tribeca och Brooklyn Heigths. Rekommenderar förresten alla som besöker New York att besöka baren Blind Tiger på 281 Bleecker Street i West Village – typ 50-talet ölsorter, schysst avslappnad stämning och god mat i New Yorks, enligt mig, trevligaste område. Som den lilla bohem jag önskar jag vore, så älskar jag den delen av Manhattan.

En dag var vi på American Museum of National History – wow säger jag bara! Jag har stått en meter från kvarlevorna efter en T-rex. HELT SJUKT! Jag har väldigt svårt att ta in i min lilla hjärna att de där fossildelarna faktiskt tillhört en livs levande dinosaurie som traskat omkring på den här planeten för 65 miljoner år sedan. Tidsrymden är svår att ta in, dinosaurier är svåra att ta in – men ack så häftigt! Dinosaurier liksom! Man känner ytterligare vördnad för den här planeten och blir väldigt imponerad över evolutionen och allt det därtill. Ska man göra något i New York som inkluderar lite kunskapssökande så gå på Naturhistoriska och kolla dinosaurierna och utdöda djur – häftigt så man tappar andan!

Central Park hanns med i 20 minuter typ – gick till ”mitt gamla vanliga” Kodak moment-ställe och knäppte en selfie. Den ser ni också här ovan. Parker överlag är väldigt trevliga i den där megastaden. Vet inte om det är bruksräven inom mig som får abstinens efter träd och fågelkvitter? Hur som helst är det skönt att vila benen på en parkbänk och sippa på en kaffe och pausa lite från tempot på gatorna. För hur mycket jag än gillar den där staden så är det inget med den som lockar mig att bli kvar. När hemresan närmar sig så längtar alltid kroppen extra mycket efter skog, öppna fält, tystnad, milsvida horisonter och ensliga platser. För mig är det sådan miljö som gör mig hel. Så tack åter igen NYC för allt men tack även ödet för att jag föddes i värmlandsskogarna 😉

Och väl hemma igen möttes jag av höst och oktober. Vi har helt otroligt vackra träd på våran gata här hemma. Hundarna var väldigt saknade och med dom har jag hunnit träna tre pass sen jag kom hem – mer om dessa i ett annat inlägg.

I want to wake up in the city that never sleeps

Yepp.
Och på tisdag är rubriken ett faktum.
Imorgon tidigt, tidigt sätter jag mig i en bil mot Oslo. Sedan hoppar jag på ett flygplan som ska ta mig över Atlanten och lite fint sådär släppa av mig i staden med stort S. Sen väntar en vecka i staden som nog kilar sig fast i de flesta besökares hjärtan. Så även mitt. Jag har varit där 2006 och 2009 och nu är det dags igen. För en liten speciell anledning denna gång. Jag ska gå på bröllop! Ett grek-amerikansk-svenskt sådant! Häpp på det! Min kollega Lisa gifter sig med sin amerikanska love of her life. Happy hour (pre-dinner) på torsdag hemma hos amerikanerna i Brooklyn och sedan P-A-R-T-A-Y och bröllopsceremoni på fredag – även det i Brooklyn hoodsen.

Men innan dess har vi massor av fina dagar att hinna gå på American Museum of National History och kolla på DINOSAURIER! Åh. Som jag längtar! Fatta att få stå bara några meter ifrån kvarlevorna från de där gigantiska ödlorna som vandrade omkring på vår jord för 65 miljoner år sen. HUR ballt är inte det!? Barnet i mig jublar. Men vi ska givetvis också vandra the High Line, shoppa, cykla Manhattan runt, kanske besöka Coney Island, dricka en massa obskyra ölsorter på rökdimmiga undergroundbarer i Williamsburg, lyssna på ensliga singer-songwriters, köpa en I Love NY-mugg, sippa på ohälsosamt mycket Starbuckskaffen, go bananas i Converse respektive A&Fitch flagship stores etc etc. För att sedan varje kväll somna om inte ovaggad så jetlaggad på Andy Warhol-inspirerat hotell i Brooklyn. High five. (Detta var väl förövrigt det mest ohundiga inlägg som skrivits här på väldigt länge.)

På återseende!

manhattan-skyline-0001-edit_0

Tillbaka från de döda

Den förlorade dottern är tillbaka! Likt bibelns episka historia har jag försummat denna blogg men nu är jag åter och inte ska vi vara bittra för förlorade blogginlägg – istället glädjs vi åt att jag ÄNTLIGEN är tillbaka 😉

Som vanligt ska jag försöka att inte spilla tid på att försvara min frånvaro. Tidsbrist är väl egentligen inte fallet. Tid finns väl alltid. Det är ju bara att välja vad man vill göra med den tiden. Prioritering! Sömn är ju till exempel något onödigt som jag skulle kunna försumma till förmån för mer frekventa besök på bloggen 😉

Skämt och sido – NU är vi tillbaka med full kraft att möta hösten med allt vad det innebär. För mig betyder hösten alltid nystart. Hösttermin är för mig mer en start på något nytt än vad årsskiftet är. Hösten betyder ren, klar luft, krispiga (mitt favoritadjektiv!) förmiddagar i sökskogen, den totala frånvaron av mygg och andra flygfän, dimhöljda spårmarker, spektrumet av allt från frostbitna till daggbeklädda gräsmattor, färgexplosioner i var och vartannat träd och pigga, glada hundar som trivs med väderleken. Hösten betyder nya projekt på jobbet, arkivering av gamla surdegar, nytt papper i bänken (om jag nu hade haft en bänk på jobbet), nya krafttag i löparspåret och i år dessutom en start på ett nytt träningsställe. Crossfit är min nya drog. Mer om det en annan gång. Så hösten är för mig något fräscht och oskrivet. Älskar denna årstid!

Sen sist jag skrev har det hunnit hända massor i min hundiga del av livet. Flinga och jag besökte Cajiros kennelläger i mitten av augusti. Där träffade vi alla hennes vilda syskon och släktingar. Flinga ”connectade” med sin beresta syster Spexa och ville helst inte åka hem därifrån. Hon tjatade i bilen hem om att det nog vore en hemsk trevlig idé att faktiskt ta sig en tur neråt Skånetrakterna i framtiden. För en matte som endast en gång för herrans massa år sedan besökt Helsingborg, verkar detta inte som någon helt tokig idé! Hur som haver, det var en trevlig lördag på kennellägret med nya bekantskaper även för den tvåbenta i sällskapet. Vi hann träna lite sök, lägga ett spår och träna yttepytte lydnad tillsammans med Cajirosfamiljen innan vi begav oss hemöver igen.

Vi har under augusti även hunnit börja två kurser. En brukslydnadskurs och en kurs i hur man ”läser” hund. Båda kurserna på Lundagårds hundskola. Det var direkt in i hetluften med att börja träna framåtsändande inför elitbrukset 😉 Nöten att knäcka kommer bli hur i hela fridens namn jag ska få den lilla bruna damen att skälla!? Den enda gången hon yppar någon form av ljud är när Silver ”snott” hennes leksaker och ligger och ruvar på dom under köksbordet. Fånga beteendet? Kryp har vi börjat med också. Och här tror jag vi har något på gång! Framåtsändandet har redan gett mig gråa hår. Självklart har jag belönat ”fel” eller för mycket på ett och samma ställe, så jag har fått henne att tro att det är stillhet och inte rörelse som ger utdelning. Suck! Jag är hopplös i vissa hänseenden! Coachning behövs här känner jag.

Jag lovade mig själv att ta det lite lugnt med kursanmälandet i höst. Detta löfte har jag redan brutit 😀 Men jag orkade inte hålla fingrarna borta när Lina skulle bjuda in Tobias Gustavsson på SWDI och hålla spårkurs uppe i Torsby i oktober. Det gick bara inte. Så anmäld är jag där och jag ser självklart väldigt mycket fram emot den helgen. Tills dess ska jag försöka få till en start på markeringar, jobba mycket med fokus framåt och orka koncentrera sig samt jobba mycket och noggrant med leken.

Så där, en månads uppdatering.
Tills nästa gång – simma lugnt!