I söndags blev det äntligen dags att åka upp & hälsa på A-C & grabbarna i Lima. Har inte sett dom IRL sedan november, så det var ju ett kärt återseende kan jag meddela! Bästa gänget ♥

Vi kom upp på kvällen & slöade mest i soffan hela kvällen, fick lite catching up på dragträning, slädtävlingar, skidshop-skvaller & skoteruthyrningsbestyr På måndagen fick vi äntligen köra släde på fjället jag & Silver! Alltså, man blir helt lyrisk över fjällnaturen. Jag älskar den verkligen. Frihetskänslan av att åka/köra spann uppe på kalfjället & blicka ut över dalen är oslagbar. Man blir nästan lite religiös. Jag förstår varför A-C trivs som fisken i vattnet där uppe. Det är verkligen rätt element för henne.

Sillen klarade av premiären som slädhund med bravur. Lite trött på slutet, vilket är förståeligt då hans fysik inte är i närheten av vad den borde kunna vara. Men med de förutsättningarna höll han ihop bra. Hade en mycket nöjd & belåten aussie med mig hem i bilen sen kan jag lova

Då börjar det ramla in skojjigheter minsann! Nu har vi börjat fylla vinter & vår med aktiviteter. Både rena nöjen men också lite nyttigt i form av utbildningar (vilket är ett nöje det med förstås!). I mars är det tänkt vi ska lyssna på en kille som heter Tobias Gustavsson som har varit med & skrivit boken ”Spårhunden och lukterna” som vänder sig till aktiva spårhundsförare. Seminariet (som anordnas av T´Max) kommer grunda sig på boken i det stora hela. Här är ett litet klipp från en beskrivning av boken:

Boken lämpar sig för alla som tränar spårhundar oavsett om man söker försvunna människor, skadade djur eller bättre tävlingsresultat.

Författarna bedriver utbildning och utveckling av hundar och hundförare i Norden och är ansvariga för forskningsprojektet ”Arbetande hundar” vid Sveriges Lantbruksuniversitet SLU. De arbetar också med kvalitetssäkring av alla typer av tjänstehundar inom SWDI (Scandinavian Working Dog Institute).

I maj väntar nästa kursdag. Då åker vi på en clinic hos Maria Brandel (f.d Hagström) i tävlingsträning. Maria är typ min ”gud” inom hundträning, jag tycker hon har ett sådant bra tänk när det gäller inlärning i allmänhet & hos hund i synnerhet. Den etiska aspekten är också väldigt viktig för mig & jag tycker hennes sätt att träna hund  är etiskt & moraliskt rätt. Mer om mina tankar kring träningsfilosofi får komma i ett eget inlägg någon gång i framtiden. Det finns mycket som upprör mig när det gäller orättvisa & oetiska träningsmetoder. Men som sagt…en annan gång. Det ska hur som helst bli väldigt intressant & framför allt är hon väldigt kunnig. Att hennes träningsfilosofi också tagit henne till SM och VM flertalet gånger tycker jag också är bevis nog på att den är väldigt användbar! Bland annat har hon 3 SM-guld, 4 SM-silver  och 1 SM-brons som bästa resultat på lydnads-SM, vunnit VM för räddningshundar & placerat sig som 5:a på lydnads-VM & 3:a på Nordiska mästerskapen. Sen uppskattar jag hennes vilja att alltid vidareutveckla & komma framåt i sin träning. Att man aldrig kan anse sig ”färdiglärd” & att den största utvecklingspotentialen finns hos föraren/tränaren.

Sen bär det iväg på diverse skidsemestrar också under vårvintern. Först ut blir en liten mikrosemester uppe hos A-C i Sälen. Jag hoppas på snö, sol & att få åka släde I februari åker jag & Fredrik till hans brorsa i Adelboden, Schweiz. Där blir det alphäng, utförsåkning, öl i solen & kanske en & en annan wienerschnitzel eller apfelstrudel..! Inte vet jag om det egentligen är Schweiziskt kanske mer Österrikiskt men men..Sen väntar ytterligare en Sälentripp till Lindvallen med jobbet i mitten av mars. Ännu mer utförsåkning, bastubadande, öl & häng med trevligt folk! Livskvalité kanske man kan säga.

Men först ska vi ta helg. Det är fredag & lite blåsigt här i Karlstad. Hoppas på att hinna från jobbet innan solen helt försvunnit & ta mig en löptur med aussien där hemma. So it will be./

Ett kort klipp på ett litet fritt följ som vi tränade igår. Silver är glad, piggelin & på tårna! Extra nöjd med sista halten. Sen behöver vi slipa på de något hoppiga delarna Tummen upp för S som håller ihop trots att tävlingsledaren styr oss rakt in i sargen

Äntligen ska vi få veta att vi lever igen! Om någon vecka drar upp till Dalarna. Tjoho!

På nyårsaftons förmiddag var det dags för årets sista spårande. Vem kunde ana att man den siste december skulle kunna åka ut & grilla korv & spåra i skogen. Nåja, grilla kan man ju göra men få till ett någorlunda bra underlag för spår..nja. Nu hade vi superfina förhållanden här i Värmlandsskogarna med -6 grader kallt & strålande solsken. Det var en något tokladdad Sill bak i kombin när han såg vart vi var påväg! Väl på Sörmon mötte vi upp Maud & schäferflickorna (som dagen till ära hade en kompis modell mindre) samt Jeanette/Hobbe, Eva/kelpisarna, Agneta/Wilma & Petra/Takida. Maud gick Silvers spår & vi bestämde att köra utan någon som helst form av snitslande. Lita på hunden var det! Det enda jag visste var att det skulle ligga en apport väldigt snabbt in på spåret. Detta för att få till ett litet överraskningsmoment för S som annars kan vara lite bekväm & slarva i början innan han fått på näsan. Första apporten – check! Sen började vi snurra. Och vi snurrade. Och snurrade. Han har en förmåga att ”skenspåra” ibland när han tappar spåret. M och jag diskuterade det lite efter & jag kan nog jämför Sillens beteende vid spårtapp med hur M beskrev hennes Z. Att han blir lite stressad i spårandet i och med att han inte vet var han är & då ser det ut som han har det när han sedan i nästa sekund av ren frustration går upp & vindar för att sedan springa fram till mig & ”fråga”. Jag har aldrig hjälp honom när han tappat spåret så det är inte fråga om det. Hur som så lät jag honom leta. Vi irrade runt, runt & jag försökte göra allt jag kunde för att inte vara behjälplig på något sätt. Gud vad han jobbade! Till slut så knäppte jag lös linan & lät honom frispåra upp spåret för jag kände inte att vi hade några mer ess i skjortärmen..och jag ville inte ge upp när han jobbat så bra under såå lång tid & verkligen visat beslutsamhet & ork! Hur brukar ni göra när ni märker att hundarna har tappat spåret & ni har letat förgäves i 10 min? Som tur var fick vi utdelning & gick på apport 2 & kunde fortsätta. Vägen fram till apport 3 gick något mindre krokigt men fortfarande lite osäkert. Funderade både en & två ggr om jag skulle bryta vid 3an för att få ett lyckande & inte köra slut på honom helt & hållet. Men jag valde att fortsätta till 4an som han också plockade. Fina hund! ♥ Efter det visste jag att apport 5 inte låg speciellt långt borta men jag märkte på honom att det började gå trögt så vi avslutade med världens köttbullekalas i skogen & Sillen var lyckligt ovetande om att vi inte tagit oss helt runt. Det kvittar dock för hans arbete totalt sett var jättefint & jag blir alltid lika glad när jag ser hans framsteg i ork & arbetsinsats!

Vi var i alla fall båda två väldigt nöjda med dagen!

Så var man där. Årets sista skälvande timmar. Jag blir alltid så obotligt romantiserande kring året som gått. Kan liksom inte komma ihåg något dåligt utan minns endast det positiva & bra. Men nu ska jag ändå ransaka mig själv & Silvers prestationer på ett strukturerat & konstruktivt sätt. Att romantisera går inte för sig här. Det får vi spara till någon form av memoarer…

Träningsmässigt började 2011 sisådär. Inomhusträning i ridhus är inte något varken jag eller Silver är särskilt bra på. Därför blir träningen lite utefter den inställningen också. Vi har en konflikt gällande imundigandet av avfall från diverse kusar som också huserar där titt som tätt. En konflikt som jag tycker går ut över resterande träning (detta har definitivt blivit bättre i och med ökad träningsmotivation) & på så vis har vi haft dålig kvalité på ridhusträningarna. Dålig kvalité är, som ni kanske sen innan läst på denna blogg, ett stort no-no i min träningsfilosofi vad gäller Silver. Sen vill jag inte blanda in ”uppförande/uppfostransträning” i den rena lydnadsträningen. Just därav att jag tycker detta är två helt olika saker & bör bemötas med olika synsätt & taktiker. End of discussion.  Vi gick en tävlingslydnadskurs för Lena Björnson (6:a på lydnads-VM i Paris 2011) i januari vilket gav oss fina verktyg för fortsatt träning & en spark i rätt riktning. Våren ägnades mest åt brukset. Många spår. Långa spår. Korta spår. Svåra spår. Lätta spår. Vilket resulterade i en uppflyttning till lägre på vår första appellstart! Så lycklig har jag nog nästan aldrig varit. Det skulle väl gå att jämföra med körkortet, att få sitt första ”riktiga” jobb eller när jag lyckades med den värsta mattetentan EVER innehållande differentielekvationer, McClaurinpolynom, linjär algebra & gud vet vad mer på byggingenjörsutbildningen.  Han var grym den dagen! Min Sill alltså. Spårade godkänt & överraskade mig helt sanslöst mycket under lydnaden. VISST jag hjälpte honom mycket men ÄNDÅ. Det är svårt att beskriva den blandade känslan av lyckorus, lättnad & förvirring men det var lite så det var. Man kanske är töntig, vad vet jag, men för oss betydde den där uppflyttningen fruktansvärt mycket. Det var kvittot på vårt hårda jobb under sista delen av 2010 & under de första månaderna 2011.

Nästa tävling vi gjorde var i början av juni. LK1. 2,5 ynka poäng från 1:a pris. Då bestämde jag mig för att vända en begynnande trend vilket kan beskrivas med ett ord – curlande. Curlande i lydnadsträningen. Silver funkar inte alls med ”påminnelser”/tillsägelser eller hjälper under träning. Han blir lat & får inget driv alls (eller åtminstone mycket litet). Han går in i ett läge där han helt förlitar sig på att hela tiden få hjälp med att hålla koncentration. Värdelöst för oss! Sen dess har vi tränat konsekvent på att bygga upp orken i att hålla ångan uppe. Koncentration & attityd har blivit lite av våra ledstjärnor. Vi tog några stora kliv tillbaka i träningen & jag tycker att vi med det blivit ännu vassare. Han har fått en helt annan ”glöd”. Kanske också låter töntigt & flummigt men huvudsaken är ju att det är något positivt Nu hoppas vi på att en gång för alla säga bye-bye till LK1 & vässa klorna ännu bättre till LK2. Så man kan väl säga att det är stora målet nummer 1. Vi har lite drömmål också för 2012. Drömmål som än så länge får hållas hemliga för att matte inte ska få prestationsångest Ja, ni vet kanske hur jag är vid det här laget. I sinom tid så får ni säkerligen veta vad jag klurar på.

För att återgå till resumén. 2011 var barmarksdragets år kan man säga! Herregud vad jag blivit piskad av fröken Lönn det här året Upp & ner i sandtag - både i 30gradig värme under sommarhalvåret & totalt mörker när hösten kom. Jag har blivit dragen uppför Sörmobackar både av kampcockers & halvgalna riesens. I skidspåret fick stackars S vara ihopsnörad med en idiot som inte kan bromsa. Ja, inte på vanligt sätt då. A-C vet även här vilken sorts bromsteknik jag besitter. Den kanske inte är snygg men den är jäkligt effektiv! Vi har startat drag med Mountainbike & även utvecklats lite där. Under hösten fick vi till en start i motionsklass (för mattes prestationsångests skull) & jag är hur nöjd som helst med Silver under den tävlingsdagen. Han sprang på bra, riktigt bra. Lite jobbigt att bli omkörd helt klart men med mer träning så ..Målet är såklart att kunna komma ut & tävla nästa år & jag har ju redan lovat att ställa upp på SM i caniX så jag får jäklar ligga i 2012. Ett övergripande mål är helt klart Silvers fysik. Den ska bli avsevärt bättre. Även mattes fysik ligger högt uppe på listan. För att klara av SM krävs det inte bara lite mesiga löpturer hit & dit. Måhända de allt som oftast är runt 8-10 km långa men för att kunna konkurrera i barmarksdraget krävs explosivitet & ork att springa allt vad benen bär i 3-5 km. DÄR är vi inte än. Men skam den som ger sig Ett mål mer kopplat till matte är att ställa upp i Karlstad stadslopp i juni. En mil på under 50 har jag satt upp som ett mål. Påminn mig gärna om detta under våren!!

Sen har jag fått lova min hund att börja träna lite mer agility. Han älskar ju det. Fick han välja så skulle det vara det han sysslade med 24/7. Så jag har som mål att börja träna honom & ett drömmål att kunna starta någon tävling under året. Mer detaljerade träningsmål är först & främst att få till ett ok slalom & att herrn lär sig vad ett kontaktfält är. Den som känner sig manad att plocka upp två noviser inom agility hör gärna av er till oss

Vad händer mer under 2011 då? Jo, matte tog examen som tävlingsledare inom lydnad. Det var väl nästintill den enda utbildningen jag gick. Så mål under 2012 blir att förkovra mig på något sätt. Gå någon kurs, lyssna på någon föreläsning..ja, vi får se.

Det här var väl lite enkelt (och rörigt) en resumé för 2011 & lite målsättning inför 2012. Jag tänkte ordna en ”målsättningssida” i menyn som man kanske kan ta sig en titt på då & då för att uppdatera sig & inte bli glömsk & lat. Lite mer detaljerad med träningsmål etc. Kanske kan roa någon

Önskar alla mina vänner en fin start på året & hoppas 2012 blir så bra som det kan bli!